London, 11 april 2018. Till slut händer det som alla väntat på. Efter indragen politisk asyl grips en sliten, långhårig och skäggig Julian Assange av brittisk polis utanför den ecuadorianska ambassaden för utlämning till USA, där han anklagas för försök till dataintrång. Mannen bakom beslutet heter Lenín Moreno, som efter tillträdet som president 2017 snabbt har vridit Ecuador åt höger trots att han representerar vänsterpartiet Alianza PAÍS.
– I dag meddelar jag att Julian Assanges respektlösa och aggressiva beteende, de fientliga och hotande uttalandena från hans organisation (Wikileaks) mot Ecuador och framför allt överträdelsena mot internationella avtal har lett fram till en situation där Assanges asyl är ohållbar, sade presidenten i ett tv-sänt tal till nationen.
Som framgår av citatet är regeringen Morenos officiella hållning till beslutet att man inte längre kunde tolerera Assanges beteende på ambassaden, där han bland annat beskrivs ha förstört golv genom skateboard-åkning, spelat fotboll med gäster, gjort digitala intrång i hemliga arkiv och betett sig olämpligt mot personal och vakter. Inrikesministern María Paulo Romo stod för ytterligare en uppseendeväckande anklagelse när hon efter gripandet påstod att Assange ”smetat bajs på ambassadens väggar”.
Alla håller dock inte med om regeringens bild. Även om Assanges tillstånd också av vänner beskrivs som bekymmersamt (han ska bland annat lida av tandproblem, D-vitaminbrist och depression) tror många av hans anhängare att den indragna asylen snarare beror på Lenín Morenos nära relation till USA och ett antal komprometterande dokument, publicerade på en anonym hemsida, som anklagar presidenten och hans familj för ekonomisk brottslighet via offshore-företag. Moreno ska ha blivit rasande över uppgifterna och härleder publikationen till Wikileaks, som dock nekar koppling till hemsidan. Också Assanges uttalade stöd för den katalanska självständighetsrörelsen ansågs störande då Morenos regering har täta diplomatiska band till Spanien.
Kritiken mot Ecuadors agerande är omfattande. Den kanske största kritikern är Rafael Correa, den tidigare presidenten som tilldelade Assange politisk asyl. Han beskriver nu sin partikamrat och tidigare vice-president Lenín Moreno som ”den största förrädaren i Latinamerikas och Ecuadors historia” för att ha skickat ut Assange och tillåtit brittisk polis inträde i ambassaden före gripandet.
Relationen mellan Moreno och Correa har fullständigt havererat trots att de tillhör samma parti och har suttit i samma regering. I Ecuador anklagas dessutom Correa för korruption och kidnappning. Expresidenten, som nu bor i Belgien med sin familj, kommer att arresteras så fort han överträder landets gränser. En anmälan skickades också till Interpol, som efter att ha undersökt fallet inte ansåg bevismaterialet tillräckligt för arrestering och utlämning. Correa anser sig vara utsatt för en juridisk och politisk komplott från Moreno och motsätter sig förhör på grund av brist på rättssäkerhet i hemlandet.
Vad är det då som har hänt mellan de tidigare partikamraterna? För att svara på den frågan behöver vi gå tillbaka till april 2017. Den latinamerikanska vänstern drog då en lättnadens suck efter att Lenín Moreno vunnit i presidentvalets andra omgång. Ecuador hade inte svepts med i de nyliberala vindar som börjat blåsa över kontinenten. Moreno garanterade under valkampanjen att den populära ”medborgerliga revolution” som sjösatts av Alianza PAÍS och Rafael Correa 2007 skulle fortgå.
Correa hade med stor framgång och omfattande folkligt stöd lett landet under ett decennium. ”Den medborgergliga revolutionen” bestod av förmögenhetsomfördelande reformer, där landets oljeinkomster började användas till sociala satsningar och investeringar i infrastruktur, samt en ny progressiv konstitution. Ekonomin gick urstarkt. Enligt Världsbanken sjönk fattigdomen från 37 till 23 procent mellan 2007 och 2016 samtidigt som den ekonomiska jämlikheten ökade kraftigt. Med sin doktorsexamen i ekonomi gav Correa den latinamerikanska vänstern trovärdighet när han satte sig upp mot Internationella Valutafonden, IMF, och Världsbanken. Han vann därefter popularitet inom vänstern – men fick hård kritik från högern – när han ogiltigförklarade och omstrukturerade stora delar av statsskulden.
Även internationellt gjorde Correas regering avtryck. I stället för att söka stöd hos USA och den globala kapitalismens institutioner stärkte Correa relationen till progressivt styrda länder i närområdet: Lula i Brasilien, Chávez i Venezuela, Morales i Bolivia och Kirchner i Argentina. Med Ecuador som pådrivare skapade därefter de latinamerikanska staterna den bilaterala organisationen UNASUR för ökad regional integration. Huvudkontoret anlades i Ecuadors huvudstad Quito.
Den åtgärd som fått mest genomslag globalt ägde dock rum 2012 när Assange, som Correa beundrade för arbetet med Wikileaks, gavs politisk asyl. Rogelio Núñez, forskare i statsvetenskap vid Real Instituto Elcano i Madrid, menar i en intervju med BBC att skyddet av Assange var symboliskt viktigt för Correa, inte minst för att illustrera motståndet mot USA:
– Julian Assange var en symbol för Rafael Correa som gav honom utrymme i ett internationellt politiskt sammanhang och tog honom närmare vissa politiska allierade.
Som framgår av citatet är regeringen Morenos officiella hållning till beslutet att man inte längre kunde tolerera Assanges beteende på ambassaden, där han bland annat beskrivs ha förstört golv genom skateboard-åkning, spelat fotboll med gäster, gjort digitala intrång i hemliga arkiv
Den förda politiken har skapat många fiender bland Ecuadors eliter, men stort stöd bland de fattiga och i ursprungsbefolkningen, något som förstärks ytterligare av att Correa talar indianspråket quechua. Populariteten har manifesterats genom tre valsegrar varav två redan i första omgången. Trots ekonomisk tillbakagång med kraftiga underskott mellan 2015 och 2016, korruptionsanklagelser och kritik för att vara auktoritär och repressiv mot media var Correas position alltjämt gynnsam inför valet 2017. Konstitutionen tillät dock inte ett tredje omval, men i och med Lenín Morenos tillträde trodde de flesta Alianza PAÍS-anhängare att ”den medborgerliga revolutionens” framtid var säkrad. Riktigt så blev det inte.
Under sina två år vid makten har Moreno fört Ecuador åt höger i rekordfart. Med målet att avsluta landets politiska polarisering inleddes en dialog med de som avskyr Correa allra mest: landets näringsliv. Resultatet? Ökat marknadsinflytande och en utrikespolitik i linje med USA:s och den övriga rika världens. Medan högern var nöjd följde den regionala vänstern utvecklingen förvånat.
Morenos val av finansminister, ekonomen Richard Martínez, förvånade också. Martínez har en bakgrund inom det ecuadorianska näringslivet och står långt ifrån Alianza PAÍS traditionella ekonomiska politik. Detta visade sig också tämligen omgående genom åtstramningsreformer, uppluckring av arbetsrätten och skattelättnader för företag. I mars annonserade regeringen också att Ecuador, för första gången på 16 år, tagit lån från IMF på 10 miljarder dollar. Motkravet? Smärtsamma åtstramningsreformer för att minska budgetunderskottet under de kommande två åren. Rogelio Núñez menar i intervjun med BBC att liknande beslut hade varit otänkbara under Correa:
– Ett avtal med IMF under Correas tid hade varit omöjligt. Det är sant att han ibland var pragmatisk, men IMF var ett av monstrena för honom, en av de organisationer som han kritiserat mest och som driver en politik som han uppfattar som nyliberal och således i motsättning till folkets intressen.
Även utrikespolitiskt har tonen förändrats drastiskt. Regeringen meddelade nyligen att Ecuador kommer att dra sig ur UNASUR för att i stället be om inträde till frihandelsunionen Alianza Pacífica, ett samarbete mellan regionens traditionellt konservativa länder Chile, Colombia, Peru och Mexiko. Åtgärder som kraftigt bryter mot Correas vänsterinriktade utrikespolitik.
Men det är inte bara ekonomiskt och utrikespolitiskt som högervridningen visat sig. Ecuador har tagit emot jämförelsevis få flyktingar sedan krisen förvärrades i Venezuela. Villkoren för uppehållstillstånd är hårda och hatbrotten mot venezolaner har ökat. Moreno själv kritiserades hårt för att i januari ha bidragit till ökade spänningar när han fördömande generaliserade om venezolanska migranter efter att en kvinna mördats av en venezolansk gärningsman.
Regeringens officiella bevekelsegrund för den nyliberala kursändringen är att vända den ekonomiska utvecklingen och få bukt med landets korruption. En person har utsetts till syndabock: Rafael Correa. Sedan Moreno tillträdde har mängder av anklagelser riktats mot Correa, som planerade att kandidera i presidentvalet 2021. De planerna stoppades 2018 genom en folkomröstning vars resultat omöjliggör ytterligare en kandidatur. Bland Morenos kritiker var folkomröstningen en förtäckt strategi för att försvaga den alltjämt populäre Correa politiskt. I det tidigare enade partiet Alianza PAÍS har nu en djup splittring uppstått mellan ”correister” och ”morenister”, där de senare uppenbart har överhanden i nuläget. Enligt Rogerio Núñez är dock kampen mellan de två långt ifrån över:
– Den politiska fasen är över, åtminston denna (Assange-fallet), men vi träder nu in i en mer ekonomisk fas. Efter avtalet med IMF måste Lenín Moreno implementera ett antal strukturreformer som kommer att vara mycket impopulära och ovälkomna bland delar av befolkningen, säger han.
Han pekar dock också på att dessa reformer kan vara nyckeln till en möjlig återuppståndelse för ”correismen” eftersom någon förmodligen kommer att försöka utnyttja missnöjet som de åtgärderna för med sig.
– Det kan vara en språngbräda för ”correismen”.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
