Édouard Louis gör sig aldrig kvitt Eddy Bellegueule. I sin fjärde roman återvänder han än en gång till den plats där hans barndom utspelade sig, där Édouard hette Eddy, men där andra fenomen saknade namn. Ett sådant var våldets arv, hur männen formade sig efter sina fäder och deras knutna nävar.
I sin förra roman, Vem dödade min far, tecknade Édouard Louis ett porträtt över den man han fasat för som ung: fadern, som generad över sin sons femininitet alltid bemötte honom med lika delar skam och ilska. Han vägrade slå sina barn, men de var rädda för honom ändå. Pappan, som arbetade på fabriken men fick sin rygg förstörd, blev ett direkt offer för Frankrikes nyliberala offensiv och fick höra att han var en latmask när han inte kunde resa sig upp på morgnarna av smärtan. Som en spegling av honom hittar vi Édouard Louis mamma, som också tvingades in i en annan roll. Hon ville gå på yrkesskola men fick barn tidigt och blev hemmafru.
I sin nya bok, En kvinnas frigörelse, återvänder Louis till arbetarstaden Hallencourt i norra Frankrike för att berätta om henne. Litteratur får inte skylta med känslor, resonerar Édouard Louis. Han har fått lära sig att böcker aldrig ska försöka förklara verkligheten, de ska inte vara för politiska, och inte upprepa sig.
Louis gör tvärtom: ”Därför att jag hädanefter vet att detta att skriva om henne, att skriva om hennes liv, är liktydigt med att skriva mot litteratur”. Detta franska underbarns författarstil är just sådan – ständigt skeptisk mot sig själv. Men vilken historia är det egentligen han berättar?
Den börjar i ett fotografi på mamman, Monique Bellegueule, där hon framstår som en annan människa än den som senare blir Édouard Louis mor. Hon är ung och hon ser lycklig och fri ut – väsensskild den kvinna som sedan skulle återupprepa samma uppgifter varje dag: tvätta, laga mat, se på tv, klaga över sakernas tillstånd.
Under Eddys/Édouards barndom bryts den repetitiva vardagen upp vid några tillfällen. Ljuset kommer alltid in med drömmen om klassresan, fantasin om pengar, mötet med andra människors sätt att leva. För någonstans lever ju människor på ett annat sätt, där de roar sig och åker på semestrar, där det finns mer i livet än att vända på slantarna och få allting att gå ihop.
Medelklassen hälsar alltid på i Édouard Louis böcker. I En kvinnas frigörelse i form av mammans nya vän, Ángelique, som kommer in i hemmet med andra vanor och ett nytt synsätt på världen. ”Du blev genast gladare – eller tar jag fel?”, skriver Louis. Men medelklassen smäller snabbt igen dörren framför ansiktet på dem. ”Hon förklarade att hon inte längre stod ut med vår familj, vårt bordsskick, hur min far talade till dig, att teven ständigt och tvångsmässigt stod på, hon stod inte ut med det längre”.
Detta är själva navet i Édouard Louis beskrivning av sin mamma. Det är å ena sidan den förmögna världens syn på mamman som han skärskådar. Men det är samtidigt också hans egen blick på henne som framträder – klassresenärens blick. ”Jag blev klassresenär av hämndlystnad, och mitt våld lade sig ovanpå allt annat våld du redan upplevt”, skriver han. Allra mest briljant är han i de passagerna, när han beskriver hur han knycklar till sin egen mamma med hjälp av svåra ord han vet att hon inte förstår.
Andra gånger är Édouard Louis mindre självmedveten. Vem är boken skriven om? Hans mamma, naturligtvis, men också om honom själv. Men vem är boken skriven för? Där tror jag att svaret är någon annan. Ingen kan anklaga Louis för att vara enkelspårig, han beskriver en sorts klasskomplexitet. Ändå är det någonting som skaver i berättelsen om hans mor, som bitvis återfanns i boken om hans pappa.
Om den förra romanen slutade i en anklagelseakt, mot staten, mot de intellektuella som diskuterar politik endast genom idealism men där den aldrig blir kännbar som en materiell verklighet, är detta ett porträtt av en kvinnas frigörelse. Det handlar framför allt om pengar, att slå sig fri från en beroendeställning för att hamna i en annan, lite bättre.
Det är dock samtidigt en berättelse som aldrig utmanar medelklassens bild av arbetarklassen. Hans barndoms stad förblir mörker och misär, en underutvecklad plats där de enda ljusglimtarna består i fantasin om andra platser. Och där någonstans undrar jag vilken typ av politisk litteratur Édouard Louis tror sig skriva. Han berättar visserligen en materialistisk sanning – fattigdomen ska aldrig glorifieras, och den som tror att pengar inte köper lycka har aldrig behövt svälta.
Men han befäster samtidigt en del farliga fördomar om sitt eget ursprung. Glädjen, kampen och motståndskraften handlar här enbart om att efterlikna medelklassen.
I slutet beskriver han hur mamman, inflyttad till stan, ibland känner sig ensam när hon nu befinner sig i de finare kvarteren. Jag hoppas att Édouard Louis nästa roman börjar där.
En kvinnas frigörelse
Édouard Louis
Wahlström & Widstrand
