Den norska högertankesmedjan Civita släppte i förra veckan, efter inspiration från sina svenska kampbröder, en oroad rapport om norska ungdomars bristande historiekunskaper om ”kommunismen och nazismen”. Det förefaller aktningsvärt vid en första anblick. Vem kan väl vara motståndare till att fler känner igen ordet bolsjevik?
Men det är varken omtanken om tonåringarnas sällskapsspelskompetens eller en önskan om djupgående historiedebatt som förklarar utspelet. Detta är en indikation på större rörelser i tiden.
Andra världskrigets slut medförde knappast en lugn och vacker tid. Auktoritära enpartistater. Vågor av repression. Kallt krig. Men ett strukturellt skifte likaväl. I Västeuropa tryckte arbetarrörelsen fram sina positioner. Deltagande i den demokratiska processen breddades, den offentliga ekonomin växte, välfärdssystem byggdes ut, klyftorna minskade, eliterna fick lite mindre fria händer. Från mitten av sjuttiotalet syns en vändning. Kapitalet tar till motoffensiv. Arbetstagarna sätts under press, skattesatserna planar ut eller sänks, inkomst- och förmögenhetsklyftorna vidgas, den offentliga sektorn får dras med kronisk brist.
När Thatchers och Reagans nyliberalism ställt till med sitt elände och tappat glans, kan vi överallt se hur de krafter som politiskt uttrycker kapitalets intressen skiftar nyans. Förgrovas. Vi får krigsglada neocons och skrupelfria högerpopulister. Efter en analys av nyliberalismens ekonomiska misslyckande och ansamlingen av stora förmögenheter i händerna på ett smalt skikt, levererar de franska ekonomerna Duménil och Lévy en central karaktäristik av vår tid: ”De härskande klasserna kämpar för att återupprätta den ordning som rådde före trettiotalets depression och andra världskriget.” Så kan kortslutningen av kommunism och nazism begripliggöras: ”liberalerna” vill ut ur efterkrigstidens skugga – bort från folkstyrets irritationsmoment. Det är hoten mot den allt skevare egendomsfördelningen som sysselsätter tankesmederna.
När den svenska undersökning som Civita tagit efter presenterades, varnade initiativtagarna förfärat för att ”56 procent av grundskoleeleverna svarar ’Vet ej’ på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska”. Man kan tycka att det är allvarligt, att inte fler med självklarhet svarar nej på en sådan fråga, som dels antyder att ”västerländsk markandsekonomi” skulle vara ett styrelseskick, dels att det skulle finnas något inneboende ”demokratiskt” i att köpa och sälja människors arbetskraft och samhällets gemensamma resurser på en marknad. Men det är just detta som Civitas undersökning siktar på att etablera som sanning.
I det Sverige dit Civita kastar nyfikna blickar har utvecklingen gått snabbt. Öppen hets mot facket hör till vardagen. Svenska Dagbladet kallar på ledarplats stridsåtgärder mot en restaurang som inte betalat ut lön till en anställd, för ”ociviliserat spektakel”. Samma dag som Civita presenterade sin undersökning i Norge skriver Marie Söderqvist en krönika i Expressen, med den talande rubriken ”Alla borde inte ha rösträtt”. Ty ”stora delar av svenska folket beter sig som en sturig tonårsdotter”, noterar hon. Överhetens socialt tondöva förakt triumferar – här för den pöbel som inte förstår riktigheten i skattesänkningar för Marie Söderqvist.
För den som vill studera historien är parallellerna till förkrigstidens glidningar hos högern uppenbara, skrämmande och alltför lite diskuterade. Håll inte andan i väntan på ett frukostseminarium om detta hos Timbro och Civita.
