Så skrivs slutligen det sista kapitlet för staden som nu tycks utom räddning. Beskedet om de slutgiltiga rivningarna liknar en nådastöt.
Drygt två veckor väntade man, tills massmedia, turister och hemvändare, som lockats upp för flytten av Kiruna kyrka, hade åkt hem. Ett spektakel som presenterades som en ”historisk händelse” och en ”folkfest”. Gruvbolaget, kommunen och turistnäringen hade gjort sitt yttersta för att gemensamt få maximalt medialt genomslag för spektaklet. Idag är det nog få som kan förneka att det var något annat än en ren maktuppvisning från gruvbolaget. För samtidigt som företaget bjöd på bröd och skådespel till Kirunaborna, slipade de på kniven – redo att med kirurgisk precision utdela det sista hugget mot samhället. De Kirunabor som lydigt köade för att få en gratis kaffe och en kycklingwrap påminner nu mest om lamm som ovetande fördes till slakt.
Dammet hade knappt lagt sig när gruvbolaget hastigt under torsdagen kallade till presskonferens. De kommande tio åren kommer ytterligare 2 700 bostäder att rivas, och 6 000 Kirunabor kommer att förlora sina hem. Ett måste för att säkra vår ”gemensamma framtid”, enligt bolaget.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Efter 20 år av rivningar och en eskalerande kommunkris, så finns det inte mycket stridsanda kvar.
Det politiska styret i Kiruna hade inte fått någon förhandsinformation. På sin egen presskonferens, dagen efter gruvbolagets besked, redogjorde kommunalrådet Mats Taaveniku (S) för hur kommunen kommer att hantera avrättningen. Man fortsätter på den redan inslagna linjen: att vädja till staten om räddning. Kirunaborna som söker information från kommunen möts endast av information om stadens 125-årsfirande.
För oss Kirunabor är det inte svårt att dra parallellen till den gamla Korpelasekten som härjade här uppe på 1930-talet, där sektmedlemmarna klev ut på Luossajärvisjöns frusna is och tålmodigt väntade på en flygande silverark som skulle hämta de troende och föra dem till det förlovade landet. Uppenbarligen väntar några av oss fortfarande.
Och vad säger Kirunaborna då? Efter 20 år av rivningar och en eskalerande kommunkris, så finns det inte mycket stridsanda kvar. I stadsrivningarna har de boende i malmfälten istället fått lära sig att det är “var och en för sig själv” som gäller. Många Kirunabor överväger nu alternativen som ligger framför dem. Ska man vänta på att bli utköpt av bolaget och lämna oljeplattformen? Eller stanna plikttroget och se samhället fortsätta gräva sin egen grav?
Flytten av Kiruna kyrka lyckades kommun och gruvbolag gemensamt göra till en världsnyhet. Enligt P4 Norrbotten ska det ha rapporterats om kyrkflytten över 4 000 gånger utanför Sveriges gränser. Men något säger mig att gårdagens nådastöt mot vår stad inte kommer att få samma genomslag.
