Porto Alegre Valet av Luis Inácio Lula da Silva till president var en historisk händelse i Brasilien. För första gången innehas den högsta verkställande makten av en arbetare. Valet av Lula innebar att en majoritet av befolkningen förkastade den nyliberala modellen som nedmonterat staten och lett till en av de längsta ekonomiska kriserna i landets historia. Det faktum att landet för första gången har en president med arbetarbakgrund tillsammans med den protest mot den nyliberala modellen som valet innebar har skapat en enorm förhoppning hos befolkningen om att nödvändiga strukturella förändringar kommer att genomföras. Efter sju månader vid makten är det tydligt att regeringen fortfarande befinner sig i ett vägskäl, utan att ha lyckats besluta sig för den framtida färdriktningen.
Visserligen valdes Lula med det största röstdeltagandet någonsin i den brasilianska historien, men samtidigt är det första gången i världen en vänsterkandidat vinner ett val utan att detta föregåtts av en ökad mobilisering av massorna. Tvärtom är den folkliga kampen i Brasilien på nedgång sedan 1989, det år då Lula för fösta gången var nära att väljas till president. I praktiken innebär detta att befolkningen inte ser sin egen roll som ledare av utvecklingen. Istället överför de hela ansvaret för förändringar på presidenten.
Valet av Lula är inte enbart ett resultat av befolkningens stöd utan också av stöd från breda sektorer i samhället som sett sig utestängda från makten till följd av det nyliberala projektet. Medan den föregående regeringen gynnade det spekulativa finanskapitalet har Lulas regering samlat delar ur det brasilianska industrikapitalet. Detta avspeglar sig i regeringsbildningen där fackföreningsledare och kända aktivister i kampen för arbetarnas rättigheter delar utrymmet med stora jordägare, företagsledare och även försvarare av den nyliberala modell som just besegrats. Medan representanter för jordägare och företag har hamnat på nyckelpositioner i regeringen, kopplade till infrastruktur och ekonomi, har vänsterns representanter fått ansvara för de sociala frågorna.
Förutom dessa två dilemman måste Lulas regering lösgöra sig ur den ekonomiska fälla som ärvts av den föregående regeringen: Brasilien har världens högsta ränta; ett nödvändigt villkor för att dra till sig den internationella spekulativa kapitalet, men samtidigt ett enormt hinder för investeringar i produktion och arbeten.
På sju månader har Lulas regering varken lyckats frigöra sig från den ekonomiska eller politiska fälla som man befinner sig i. Internt måste regeringen såväl hantera svårigheterna att få igenom sina förslag i parlamentet, kraven från de allierade ur högern, som reformer av pensions- och skattesystemet.
Inom andra områden kan dock viktiga framsteg urskiljas. Ett exempel är energipolitiken där regeringen satsat på att återta statens kontroll över distribution och priser, istället för att låta detta regleras av “marknaden”. Ett annat exempel är utrikespolitiken där regeringen satsat på att stärka banden med övriga länder i Latinamerika för att på så sätt skapa ett alternativ till ALCA, genomfört solidaritetsaktioner för Venezuela, sökt nya relationer med de afrikanska länderna – en tydlig skillnad mot den föregående regeringen där utrikessammarbetet cirkulerade kring USA.
Nyligen har presidenten tillkännagivit att åtgärder ska vidtas under det kommande halvåret för att sätta igång vad han kallar ”Tillväxtens skådespel”, en politik för investeringar i produktion och skapande av arbeten. Han pekade också ut genomförandet av en jordreform som ett prioriterat område. Men de folkliga rörelserna gör sig inga illusioner om att detta skulle vara möjligt utan förändringar i den ekonomiska modellen. De nyligen gjorda sänkningarna av räntan kan vara ett tecken på dessa förändringar, samtidigt som det spekulativa kapitalet redan visat sitt missnöje. Det återstår att se om regeringen kommer att motstå de internationella spekulanternas utpressning och ge ekonomin en annan inriktning.
Ett är säkert: Brottet med den rådande modellen och genomförandet av de nödvändiga förändringarna är beroende av den organisatoriska kapaciteten och mobiliseringen hos den brasilianska befolkningen. Kampen pågår om vår regering, som från ena sidan pressas av borgerligheten och dess media och från den andra av de folkliga rörelserna och organisationerna. Det utseende ”Tillväxtens föreställning” kommer att få under de kommande månaderna, både när det gäller form och prioriteringar, kommer visa vilken väg regeringen valt.
