I slutet av juni samlades representanter för Svenskt Näringsliv, tjänstemannafacken och LO på Grand hotel i Saltsjöbaden för att bestämma nya regler för den svenska arbetsmarknaden. Platsen var vald med omsorg. På samma plats för nästan 85 år sedan skrev arbetsmarknadsparterna under det första huvudavtalet som ofta betraktas som startskottet för den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Det ursprungliga Saltsjöbadsavtalet kom till i en period då arbetarrörelsen var historiskt stark. Trots det hade, som ekonomhistorikern Jesper Hamark beskriver i sin bok Strejk: Från satans svarta kvarnar till gigekonomin, arbetsmarknadskonflikterna minskat under en period. Hamark ger i boken en utmärkt genomgång av strejkens historia och roll i den maktkamp som ständigt pågår på arbetsmarknaden, samt beskriver den historiska situationen där det ursprungliga avtalet kom till. Han pekar å ena sidan på att LO intagit en mer kompromissinriktad väg och accepterat taylorismens monotona arbete, och å andra sidan hade arbetsgivarsidans möjlighet att vinna konflikter med lockoutvapnet minskat till följd av arbetarnas allt större organisering. I det läget av stark arbetarmakt och kompromissvilja undertecknades huvudavtalet.
I avtalet erkändes att det fanns olika intressen på arbetsmarknaden. Man ansåg att konflikter inte var möjliga att undvika, men man ville minska kostnaderna för dem och hitta alternativa lösningar vid sidan av strejker och lockouter. En arbetsmarknadsnämnd bildades och riktlinjer för förhandlingsordningen bestämdes. Löntagarna ansågs ha ett berättigat intresse av trygghet i anställningen som skulle tillgodoses genom exempelvis turordningsregler vid uppsägningar.
Förutsättningarna i dag är radikalt annorlunda. Facken organiserar sedan 1990-talet allt färre och samtidigt har en svag socialdemokratisk regering, som en följd av januariavtalet, redan genomfört väsentliga begränsningar av anställningstryggheten. Förändringen av Las som röstades igenom i juni innebär bland annat att det blir billigare för arbetsgivare att säga upp anställda, att det blir lättare att säga upp personer av personliga skäl och att fler undantag från turordningsreglerna blir möjliga. Löntagarna står med ryggen mot väggen och förutsättningarna för ett balanserat huvudavtal är därmed minimalt.
I det nya huvudavtalet är konfliktperspektivet och anställdas intresse av trygghet i anställningen nedtonat. I stället kan man läsa att fack och arbetsgivare har ett gemensamt ansvar för att göra det möjligt ”för företaget att uppnå ökad produktivitet, lönsamhet och konkurrenskraft”. I huvudavtalet går parterna längre än förändringarna i Las. Upp till 15 procent av de anställda kan undantas turordningsreglerna vid uppsägningar och det har blivit ännu lättare att säga upp personal av personliga skäl.
I stället för anställningstrygghet här och nu så strävar avtalet efter att individens framtida ställning på arbetsmarknaden ska stärkas genom kompetensutveckling. Eller som Arbetsmarknadsministern Eva Nordmark uttryckte det: ”på dagens arbetsmarknad ligger tryggheten framför allt inte i jobbet du har i dag utan det du kan få imorgon” (DN 29/6 2020).
En grundbult i den svenska välfärdsmodellen har, enligt sociologen Gösta Esping-Andersen, varit att minska marknadens inflytande över medborgarnas liv. Marknadskrafterna ska inte avgöra om man har en försörjning.
I och med förändringen ska löntagarnas trygghet komma till genom bättre förutsättningar att konkurrera på arbetsmarknaden, vilket innebär mer marknad snarare än en begränsning av den. Ett tydligt avsteg från den svenska välfärdsmodellen.
Finns det någon utväg för arbetarrörelsen? Hamark menar att strejk alltid varit ett vapen för löntagare att förbättra sin situation. Den här vägen har dock de förbund inom PTK och LO som skrivit på avtalet övergett, eftersom huvudavtalet är bindande till minst slutet av 2027 och fram till dess råder fredsplikt över frågor som behandlas i avtalet.
Marx skrev en gång att historien återupprepar sig två gånger; först som tragedi, sedan som fars. Vad gäller det nya huvudavtalet verkar det snarare som om upprepningen är en kombination av båda. Det är en tragedi för det svenska anställningsskyddet och gör en fars av den svenska modellen.
Johan Alfonsson, sociolog och aktuell med boken Det otrygga arbetslivet i Sverige: Dess framväxt och konsekvenser
