Louis-Ferdinand Céline inleder sin roman Krig med en fasaväckande precis beskrivning av ett uppvaknande hos den ende överlevande efter ett bombanfall, fastklibbad i lera bland kamraters lik, med kroppsdelar sönderslitna och ett larm inuti huvudet som om ett oändligt tåg far genom det, ett oljud genom vilket kriget för alltid ska vara hos honom. ”Jag drog på mig kriget i min skalle”, säger hans berättare och daterar händelsen till ”december -14”.
Efter flera genomläsningar är det samma sak varje gång jag ser den där tidsangivelsen: jag läser 2014 i stället för 1914. Céline har aldrig varit mer aktuell. Plötsligt är det som att alla hans romaner kunde ha varit skrivna i år eller för bara några år sedan.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det är också med kusliga parallella tidslinjer som den här boken getts ut i original ihop med de två efterföljarna, Célines sensationellt upphittade postuma romantrilogi:
I maj 2022 utgavs Guerre (Krig) i Frankrike, bara en månad efter att fredsförhandlingarna grusades mellan Ukraina och Ryssland i Istanbul, och det stod klart att kriget skulle bli långvarigt.
I oktober utkom Londres (London), en roman om när Céline – eller hans berättare – hänger med hallickar i den engelska huvudstaden, män som gör vad som helst för att undslippa kriget. Oktober är också månaden för Rysslands malande offensiv som ännu pågår, i syfte att med general Sergej Surovikins rysliga ord skapa en köttkvarn för den ukrainska armén.
Sista boken La volonté du roi Krogold (Kung Krogolds vilja) – en påhittad medeltida legend som återfinns i romanen Död på krita, men även i den på svenska aktuella Krig – utkom i april 2023. Det sammanfaller med de sista dagarna av slaget om Bachmut, det artillerikrig med död på löpande band i Ukraina som många jämfört med första världskrigets skyttegravshelveten. Till och med bilden av leran och regnet överensstämmer med det inferno Céline beskriver.
Aldrig har jag läst en så gammal bok som känns så ny, av rättmätig klassikerstatus och samtidigt aktuellare än i stort sett allt annat som produceras i skönlitteraturen.
Céline skrev Krig kort efter att han avslutat sin mest kända roman Resa till nattens ände från 1932, vilken Norstedts samtidigt återutger i pocket – båda verken i Kristoffer Leandoers glimrande svenska översättning. Romanerna har en hel del gemensamt. Krig innehåller den mer ingående konkreta, impressionistiska skildring av slagfältet som saknas i Resan. Den svarta humorn i sexskildringarna är i Krig ännu mer skruvad. För att stå ut med att skriva om det han gör måste Céline ha med kåtheten som tema, denna får samtidigt inte beskrivas för vackert utan blir ett med dödsskräcken, som den andra sidan av samma mynt.
Det enda negativa med Krig är att den saknar dynamiken och variationen hos Resan, där den vackra passagen om Molly, huvudpersonens älskarinna i USA, utgör en cesur, en annan andning, en paus i cynismen. Eller ta Resans mångbottnade skildring från Afrika – där finns en antirasistisk motbild till den tourettes-artade antisemitism som möter på andra ställen i författarskapet men som romanerna är befriade från.
Att Céline kallade kineser, araber och alla kommunister för ”judar” framhålls gärna som ett förmildrande faktum – det i sig gör det lättare för litteraturälskaren att betrakta Céline antisemitism som mest en språklig aggressiv spasm. Men det måste vara ett ämne för en bokcirkel om författarskapet: Undvek Céline det språket i romanerna? Gör det saken bättre eller tvärtom värre?
