Louis-Ferdinand Céline inleder sin roman Krig med en fasaväckande precis beskrivning av ett uppvaknande hos den ende överlevande efter ett bombanfall, fastklibbad i lera bland kamraters lik, med kroppsdelar sönderslitna och ett larm inuti huvudet som om ett oändligt tåg far genom det, ett oljud genom vilket kriget för alltid ska vara hos honom. ”Jag drog på mig kriget i min skalle”, säger hans berättare och daterar händelsen till ”december -14”.
Efter flera genomläsningar är det samma sak varje gång jag ser den där tidsangivelsen: jag läser 2014 i stället för 1914. Céline har aldrig varit mer aktuell. Plötsligt är det som att alla hans romaner kunde ha varit skrivna i år eller för bara några år sedan.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!