– 1994 beslöt vi att stödja ANC och vara med i en bred regeringsallians. Men det sättet på vilket vi har blivit behandlade i alliansen har fått många kamrater att fråga sig om det inte är dags att stå på egna ben, säger Solly Mapaila organisationssekreterare för South African Communist Parti, SACP.
Han är i Sverige för att diskutera en internationell konferens i Sydafrika som kommunistparitet skall organisera tillsammans med svenska Vänsterns internationella forum (VIF).
Eliten dragit fördel
Han berättar att SACP har beslutat att sammankalla en extra konferens som enbart skall diskutera och ta ställning till om paritet skall gå fram med egna listor i det gemensamma president- och parlamentsvalen 2009.
– Det skall i så fall ses som ett sätt att stärka de progressiva krafterna i Sydafrika och inte som ett försök att försvaga ANC, betonar Mapaila.
Missnöje med den ekonomiska politik som förts av Thabo Mbekis regering är stort bland många kommunister.
– Mbeki och hans folk har valt en mycket problematisk utvecklingsstrategi, Det är han och hans kumpaner inom den nya eliten som i första hand har dragit fördel av den politiken säger Solly Mapaila.
Som exempel nämner han den nya prestigejärnvägen som binder ihop Johannesburg och Pretoria med flygplatsen, ett miljardslukande infrastrukturbygge.
– Ett projekt för att rika människor snabbt skall nå flygplatsen, säger Solly Mapaila, som anser att pengarna skulle gjort bättre nytta på annat håll.
Samarbetet inom regeringsalliansen, där förutom ANC och SACP även fackföreningsrörelsen Cosatu ingår, har kärvat vid många tillfällen. Cosatu har flera gånger sedan ANC kom till makten 1994 visat sitt missnöje med den ekonomiska politiken bland annat med stora strejker. Kommunistpartiet har stött strejkerna men ofta haft en lägre profil än Cosatu. Situationen har varit komplicerad för SACP, eftersom den privatiseringspolitik som lett till ökad arbetslöshet och vrede bland fackets medlemmar ibland har genomförts av kommunistiska ministrar i ANC-regeringen.
– Våra ministrar sitter i regeringen inte som kommunister utan som ANC-representanter, säger Solly Mapaila.
Större rättvisa
Disciplinen inom alliansen har varit hård och inte givit utrymme för en självständig politik, menar han. Mycket har offrats på enighetens altare.
– Men enigheten kan aldrig vara något vi komprometterar våra principer och arbetarklassen intresse för. Ett minimum för oss måste vara att regeringen åtminstone genomför de åtgärder för större rättvisa åt befolkningsmajoriteten som stipuleras i det Frihetsmanifestet som ANC antog redan 1955, säger Solly Mapaila.
Valet av Jacob Zuma till ny ANC-ordförande har möjligen minskat entusiasmen inom de kommunistiska leden för att lämna alliansen. Mycket av missnöjet kring regeringspolitiken har varit knutet till Mbeki, som tillsamman med Jacob Zuma en gång satt i kommunistpartiets centralkommitté. Båda lämnade partiet bakvägen, genom att sluta betala medlemsavgift, och ingen av dem har tagit avstånd från sitt förflutna.
– Men Mbeki har gjort det indirekt genom sin politik, anser Solly Mapaila.
Utvecklingen i Zimbabwe har lett till att SACP är mer kritiska till president Mugabe än ANC.
– Liksom i flera andra länder har ekonomin i Zimbabwe kollapsat på grund av världsbanken och IMF:s strukturanpassningsprogram som genomfördes under 1990-talet. De lån man fick var knutna till hårda villkor. Mugabe kände till det och accepterade programmen. Nu när konsekvenserna är uppenbara kan han inget annat göra än att vända sig mot den egna befolkningen för att sitta kvar vid makten, säger Solly Mapaila.
