Klockan är 22:30. Jag går ett sista varv och kollar så att allas dörrar är stängda, att allt är släckt, att knivlådan i köket är låst med det stora hänglåset i stål. Jag stänger dörren till personalkorridoren och låser in mig i jourrummet, tar av mig tofflorna och mina svarta vårdbyxor, lägger mig i sängen.
Trots att jag har arbetat sedan 10:30 är det svårt att somna. Jag är hela tiden beredd på att larmet från något av brukarnas rum ska tjuta i telefonen, att jag ska behöva dra på mig byxorna och rusa dit. Det är det värsta ljud jag vet, när jag hör samma toner i någons ringsignal på stan så spänner sig mina överarmar krampaktigt och kall svett rinner ned längs ryggen. Trots allt somnar jag till slut, men vaknar igen klockan 02:36 med ett ryck. Larmet tjuter i telefonen.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!