När en brukare larmar går det en signal till vår personaltelefon, jag kan svara och brukaren kan ropa – en liten dosa på väggen har en mikrofon som tar upp vad de säger. När jag svarar hör jag bara skrik. Men så är det oftast. På med byxor och skor, genom låsta dörrar in till Kajsas rum. Hon ligger såklart inte i sin säng, det har hon inte gjort sedan jag började på det här boendet. I stället tar hon madrass och lakan från sängen så fort man sagt godnatt och låser in sig på sin toalett.

Med en kniv från hennes kök lirkar jag upp toalettdörren för att ta mig in till henne där hon skriker. På badrumsgolvet ligger hon nu inkrupen i sina lakan. De är fyllda av skit och hon har kräks i hela håret. Jag har jobbat i 16 timmar, sovit i tre när jag sätter Kajsa på duschstolen. Jag tar på mig gummistövlar och boendets sanitära engångsförkläde, börjar skura klinkersväggar och schamponerar Kajsas hår med offentligt anonymschampoo för att lösa upp matrester och magsyra.

De eftermiddagar, kvällar, nätter och hela somrar som jag arbetat i den offentliga sektorn, på LSS-boenden, i äldrevården och olika anpassade grundskolor, då ser det ut på det här sättet. Oftast är det också roligt, vi lagar fiskpanetter och pratar, spelar fia och biljard ihop. Men det ser också ut så här. Jag tar på mig plastkläder och torkar bort bajs. Jag är alltid vaken trots att jag får betalt för ”sovande natt”. Jag jobbar över, några gånger mer än 24 timmar. Och när jag kommer hem orkar jag bara sova, jag blir hemsk att leva med.

I diktboken Efter arbetsschema från 2008 arbetar poeten Johan Jönson på ett korttidsboende för funktionsnedsatta barn. De som bor på boendet kallas gäster, deras rum för gästrum. Språket kommer från kommunens etik- och ekonomiavdelning och med det tänker Johan:

De såkallade gästerna utgör en ofrånkomlig börda för de som jobbar. För oss. En form av döda kroppar som ska lämnas tillbaka i samma skick som när de lämnades in. Det är därför vi är där.

Första gången jag läser Jönsons text blir jag arg. Så här får man inte tänka, tänker jag, det är oetiskt och avhumaniserande. Just de som tänker så här är de som aldrig borde få jobba i vården, det är de som gör att folk har det så dåligt, tänker jag när jag läser det – och där och då har jag nog rätt. Men faktum är att här skriver Johan Jönson det som vi andra inte får, här tänker han det som alla vi andra i vården hela tiden måste piska oss hårt för att inte tänka. Det är förlösande att få läsa.

Just den här passagen ur Efter arbetsschema fortsätter med en redogörelse för fekala kräkningar. Johan Jönson (bilden) beskriver en brukare på boendet som är så förstoppad att avföringen till slut tar sig ut genom munnen, ut på Johans kläder, på hans kropp och i hans ansikte. I dikten står Johan i duschen och tänker ”det här har jag inte betalt för”, och när jag läser det är det jag som står i Kajsas badrum och torkar bort galla igen. Jag läser och tänker som Johan tänker, att:

Jag vet inte varför jag inte kan känna empati för de sjuka och handikappade som jag jobbar med. / Jag vet inte. / Att dagligen vara betjänt åt deras sjukdomar och handikapp. / Det förstör mitt liv. / Nej. Det är inte mitt liv. / Mitt skitliv. / Jag äger det inte.

Jag äger det inte. Det är det som är problemet.

Jag läser Karin Smirnoffs roman Jag for ned till bror från 2018. Karins huvudkaraktär heter Jana Kippo, hon har flyttat hem till sin uppväxtby Smalånger i Västerbottens ingenmansland och där fått jobb i byns hemtjänst. Eller ”fått”, jobbet praktiskt taget slängs på henne. I Smalånger känner alla alla och om någon dör från sin tjänst så dör oftast tjänsten med den. Det är en by man flyttar från och aldrig till. Det krävs inte mycket av Jana för att få en plats bland byns hemsamariter.

I Norrlands inland kan det vara flera mil mellan husen i en och samma by. När hon skyndar mellan stugorna i sin hemtjänstbil så ekar de nya kollegornas förmaningar i Jana Kippos huvud: ”max en halvtimme hos varje person”, ”man kan inte skämma bort dem för då ska de ha samma sak varje gång”, ”till slut får ingen någon rast”.

Motvilligt tvingas Jana in i schemats strikta ramar. Man ska väcka de gamla och ge dem medicin. Byta stela blöjor, torka bort urin, bädda rent bland nedskitna lakan och fort köra vidare till nästa för att göra likadant. Kaffe och omtanke får man lämna vid sidan. ”En människas dödskamp ryms inte inom tidsschemat”, skriver Karin Smirnoff.

Precis som med Johan Jönson känner jag att Karin ser mig där bland magsyra och kakel när jag läser Jag for ned till bror. Det är också en hemsk bok, om släktband, våld och incestuösa övergrepp. Men där, i skildringarna av arbetet i den offentliga vården, bland äcklet, stressen och apatin, där förenas vi. Jana Kippo, Johan Jönson och jag.

Detsamma måste sägas om Efter arbetsschema. Citaten i den här texten kan inte stå för någon av böckerna i sin helhet. Johan Jönsons är en 800 sidor lång ordmaskin i gränsländerna mellan poesi, filosofi och politisk teori. Men när jag läser om korttidsboendet, i meningar som:

Tigg och arbeta samman ditt uppehälle, med dina abstrakta händer, / nej, det tar inte slut, ingen bortgång tar emot dig ännu, / sovande, domnande, med ansiktet som en arbetsmask, / med beroendet av barnakropparna, du vaknar, och du vet, / med sömnvärmen kvar, börjar du om.

Då är Johan Jönson där med mig. Då står vi tillsammans med Jana Kippo och ser empatin effektiviseras ut ur våra kroppar. Vi ser våra händer domna bort och våra ansikten bli masker.

För det är just det som händer. ”På en stol vid köksfönstret satt en död allanberg”, skriver Karin Smirnoff (bilden). ”Fortfarande med bössan mellan knäna.” Jana Kippo känner, förstår vi, redan sedan innan en avsky gentemot denna Allan Berg. Hon känner honom sedan hon var barn och han var hemsk emot henne då. Men trots allt vi vet om deras relation så är det någonting avigt och avslöjande med vad Jana Kippo gör härnäst.

Bordet hade hindrat honom från att falla. Om det inte vore för att delar av bakhuvudet saknades så hade man kunnat tro att han lutade sig mot bordsskivan för att vila. Till och med syrgasslangarna satt kvar i näsan. Jag drog ur sladden till maskinen. Knappade in sköterskans nummer men ångrade mig. Tänkte att jag kunde se mig omkring först.

Hon står apatisk inför sin döda brukare och hans sönderskjutna huvud, tänker ringa sköterskan men avvaktar, det kan hon göra sedan. I stället fortsätter kapitlet med att hon tar sig en husesyn. Hon har ju trots allt trettio minuter kvar, schemalagd här hos Allan Berg. Och han verkar ju inte behöva särskilt mycket hjälp precis just nu.

När jag tänker på Jana Kippo i de där hemtjänststugorna, på Johan Jönson i duschen på korttidsboendet, eller på mig själv alla somrar på boenden och skolor slås jag ibland av någonting som sociologen Arlie Russel Hochschild skrev en gång. 1983 släppte hon en bok som heter The managed heart. Den handlar om flygvärdinnor i charterindustrin, om känslor som arbetsredskap och om vad som händer med känslorna hos den som tvingas arbeta. Mitt bland alla nya termer och begrepp, alla intervjuer och all statistik i boken så skriver hon där att: ”När jobbet kräver uppvisning, är det oftast känslorna som måste förändras; och när omständigheterna gör att vårt ansikte börjar kännas främmande, händer samma sak med våra känslor.” De förfrämligas.

Hochschild liknar våra känslor på jobbet vid hur en skådespelare använder sina känslor på scen. Det handlar om att frammana minnet av en känsla för att sedan kunna visa upp den igen. Att manipulera känslolivet. Att känna det som förväntas av en. Att göra det på beställning.

Det här är inte nödvändigtvis ett problem. Skådespeleri är en del av jobbet, men det är något som skådespelaren använder på sina egna villkor. Det här ”känsloarbetet”, som Hochschild kallar det, blir ett problem ”när vi träder in i balansräkningarnas värld”. Alltså: När det inte längre sker på våra egna villkor. När känslorna pressas in i schemat och vi måste arbeta med dem, inte för att vi faktiskt känner några känslor, utan för att någon annan tjänar pengar på att vi gör det.

En annans död är inte längre någonting att sörja, det är en chans att pusta ut.

Hochschild pratar om ”emotionell dissonans”. Att det skaver mellan känslorna vi visar och känslorna vi känner. När vi lever tillräckligt länge i skavet slutar känslorna att kännas verkliga. När vi hela tiden tvingas spela våra känslor på jobbet, då blir det till slut svårt, om inte omöjligt, att känna våra känslor, till och med när vi går hem och äter en macka eller ser en film med vår partner i soffan. Då blir känslorna till slut inte en del av oss. Då tillhör de någon annan. Vi blir, som det heter, alienerade.

När Jana Kippo ser Allan Berg sitta död i sitt kök och i stället för att ringa sköterskan tar sig en husesyn, en trettio minuters rast, då beror det alltså inte på Janas bristande moral. Jana är inte ond. I stället beror det på att Jana Kippo måste arbeta för att försörja sig. Att hon gör det i en offentlig verksamhet som är underbemannad, överbelastad och måste vara ”lönsam”, där hon hela tiden måste känna äckel men visa empati. Hon har blivit avtrubbad. En annans död är inte längre någonting att sörja, det är en chans att pusta ut.

När Johan Jönson står i duschen och skrubbar ansiktet rent från fekala kräkningar och tänker på sina brukare som ”en ofrånkomlig börda”, som ”döda kroppar” som ska förvaras, då är han alltså varken avhumaniserande eller oetisk. Han är alienerad. Det beror helt enkelt på att han jobbar. Att han måste jobba. Och att han gör det på en plats där han tvingas visa omsorg, men aldrig får chansen att känna omtanke.

Kanske borde det ha jobbat någon mer än bara jag den där natten när Kajsa kräktes. Så att vi kunde ha hjälpts åt. Så att det funnits någon att dela på äcklet med. Kanske borde jag ha fått betalt för den heltid jag jobbade den natten, och kanske borde ”heltid” vara kortare tid. Så att jag också skulle hinna känna mina egna känslor. Kanske, bara kanske, kunde vi då ha mött varandra som människor – inte bara som gäster, redskap eller döda kroppar. I stället stod jag där och tänkte ”Mitt skitliv”, precis som Johan Jönson.

Jag äger det inte. / Inte heller det är mitt. / Samtidigt är jag radikalt beroende av dessa förtvinade kroppar och själar för min överlevnad, min ekonomiska överlevnad. Jag har bestämt mig för att inte tänka på det. / Min ekonomi, försörjningen. / Ja. / Jag ska inte tänka på det.