Den franska scifi-filmen ”Animal kingdom” bågnar av suggestiv poesi men missar chansen att vara radikal.
Sociala medier som Tiktok är fulla av filmsnuttar med djur som beter sig mänskligt. Ofta är det hundar som tar hand om småbarn, räknar eller spelar piano, men även humlor som visar tillgivenhet till en människa eller pumor som spelar fotboll i en villaträdgård. Att se djur spegla våra bästa sidor aktiverar uppenbarligen substanser i oss som får oss att fastna i mobilen. Men vad händer när det är vi som liknar djuren? Den tanken får löpa fritt i den fransk-belgiska Animal kingdom, som just gått upp på svenska biografer.
Gymnasiegrabben Émile och hans pappa lever i ett undantagstillstånd i en inte alltför distant framtid, kanske nästa globala pandemi. Mamman ligger tvångsintagen på sjukhus med en ny och okänd sjukdom och i bilkön på vägen dit inträffar något oerhört. Ut ur en ambulans bryter sig en övermänskligt stark man med befjädrade vingar ut och skapar oreda och en polisutryckning. Det visar sig att den nya sjukdomen inte är någon tyst covidsnuva, utan en mutationstriggad farsot som förvandlar människor till allt möjligt ur djurriket. På sjukhuset har mamman blivit luden, börjat växa och tappat talförmågan. När hon sedan rymmer tar jakten på henne vid. Vem ska hinna först, läkarkåren i maskopi med polisstaten som vill tysta och eliminera den nya rasen, eller sonen och pappan som vägrar att acceptera avhumaniseringen?
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det visar sig att den nya sjukdomen inte är någon tyst covidsnuva, utan en mutationstriggad farsot som förvandlar människor till allt möjligt ur djurriket.
Litteratur och bildkultur med varelser som gränsar mellan djur och människa är urgammal och global. Den väcker instinktivt skräck, respekt och obehag, oavsett om det handlar om övermänsklig styrka eller överdriven sårbarhet som i lemmar tunna som spindelben eller genomskinlig hud med exponerade ådror. Tänk bara på varulvar, scifi-klassikern Flugan eller den hinduiska ganesha med sitt elefanthuvud. Extra fasansfullt blir det när det börjar växa hår över hela kroppen och ansiktet på kvinnofigurer – som på Émiles mor.
Från geovetenskapen har samhällsforskare, med företrädare som Bruno Latour hämtat begreppet den ”kritiska zonen” för att benämna den komplexa, ytnära miljö där berggrund, jord, vatten, luft och levande organismer samspelar. Fältet har hjälpt till att bryta upp indelningen av världen i natur och kultur. Med filmens välgjorda analoga masker (teamet bakom dem borde få en Oscar) och djärva realism parat med en fingertoppskänsla för naturmystik och melankolisk storslagenhet, fanns en chans att överbrygga klyftan mellan fantasy och präktig miljöaktivism. Temat med en global ekologisk katastrof i skuggan av covid hade också kunnat göra Animal kingdom till ett visuellt konstnärligt och omskakande inlägg i debatterna om exploateringens hänsynslösa hantering av ömtåliga biotoper.
I stället spårar Animal kingdom in på genrefilmen om en halvvuxen pojkes väg mot mognad och frigörelse från sina föräldrar. Relationen mellan far och son är bitvis underbar i sin innerliga återhållsamhet. Men upplösningen är också en klichéfylld besvikelse, och en sumpad chans att säga något mer om människors möjlighet att skipa fred med jorden – och djuren.
