Det var möte i en hemlig, statsfinansierad kommitté för kamp mot terrorismen. En minister, som vi för anständighetens skull här kan låta vara anonym, lät meddela sina slutsatser. – De är förhärdade, dessa terrorister. Skall vi veta vad de har för sig kanske vi måste hålla mer effektiva förhör. – Du kanske menar att vi bör överväga att använda tortyr? sade en av underättelsecheferna. – Intressant att du nämner det. Jag skulle inte uttrycka det så. Men det ligger något i det du säger.
Följande månad letade sig några nya meningar, som beskrev problemen, in i ett strategidokument om kampen mot terrorismen. För att balansera de nya meningarna hela lades två sidor om demokratiska rättigheter till. Naturligtvis hölls presidenten i världens enda supermakt så långt borta som möjligt från formuleringarna. Ministern fick istället uppdraget att inför världspressen meddela att man nu enats om ett mycket effektivt åtgärdspaket mot terrorismen. Utrymmet för frågor hade dragits ned till fem minuter, och de upptogs av mycket patriotiskt sinnade frågeställare. Däremot hördes signalerna tydligt till den vindsvåning där den gamle debattören satt. Som tidigare anställd i det militära förstod han att det var lämpligt att någon visade var skåpet skulle placeras. Han började skriva: ”Vårt land har många fiender som i sin fanatism överträffar vad hederliga människor kan förstå. Länge har mjukhjärtade ”humanister” kunnat begränsa vår möjlighet att få information. Denna politiska korrekthet är så mycket mer inhuman, eftersom den försämrar våra chanser att rädda liv.”
Från första början ställde människorättsorganisationer och krigsmotståndare frågor om det kunde innebära att tortyr skulle legaliseras i kampen mot terrorismen. Men så intressant bedömdes det inte vara i pressen. – Konspirationsteorier! fnös den borgerlige nyhetschefen på den stora tidningen i ett litet land som i hemlighet var allierad med världens enda supermakt. Hans redigerare tillade: – Kanske det. I vilket fall: Det kan vara hur sant som helst, men vi har inga bilder. Skall vi publicera ett papper från den här organisationen, vad den nu heter?
Men inget hände, och tiden gick. Så kom då veckan då bilderna på nakna fångar i koppel damp ned. Och så stark var bildernas effekt att ingen nyhetschef i världen hade kunnat stoppa en publicering.
Under tiden hade gamle debattören i sin vindsvåning gått vidare till att skriva allt mer om nödvändigheten att sänka skatterna. Det verkade lämpligt att låta någon annan stå upp för de ”tuffare förhörsmetoder” som han efterlyst för ett halvår sedan.
Endast ministern, som var känd för att fullständigt sakna politiskt omdöme, ville att man skulle gå ut och förklara att detta inte var ett undantag, utan standard procedure. I ett avgörande ögonblick brottade tolv pressekreterare ned honom och räddade hans karriär. Han lever idag under sitt riktiga namn och verkar alltjämt som minister. Elaka tungor säger att det enda som håller kvar hans parti vid makten är att oppositionen har lika mycket politisk kampanjkänsla som en påse jojobafrön.
