Vänsterpartiet håller på att omarbeta principprogrammet för feminism och socialism som skrevs 1997. I november 2008 hölls en kvinnopolitisk rikskonferens på Syninge kursgård med detta som tema. Några av oss som deltog vill här fortsätta diskussionen kring vilka förändringar vi tycker krävs.
Vår förhoppning är att få till en bred debatt som leder till ett ännu bättre principprogram.

Patriarkatet finns inte till för att underordna kvinnor. Patriarkatet finns till för att överordna män. De så kallade genuskontrakten ser olika ut men reproduceras i alla situationer, av alla människor, för att upprätthålla den sorts manlighet som är norm. Alla som bryter mot den normen blir på olika sätt bestraffade, män som kvinnor.
I arbetet med att befästa den rätta sortens manlighet används motsatser. Om mannen är stark ska hans motsats vara svag. Motsatsen blir då kvinnan. Det feminina.
Så länge alla som bryter mot manligheten förtrycks eller bestraffas behålls den motsats till manlighet som manligheten behöver för att kunna bevaras som norm.

I det gamla principprogrammet står det att kvinnor har gemensamma erfarenheter av patriarkatet. Det stämmer men det är fler än så som har erfarenheter av hur patriarkatets strikta ramar inskränker deras livsutrymme. På senare tid har flera grupper som underordnas i det rådande patriarkatet blivit tydliga.

Kampen för HBT-personers rättigheter samt queerteori har skapat möjligheter till ett nytt ifrågasättande av normen för hur vi bör leva.
Vänsterpartiet får inte se dessa företeelser som skilda från varandra. De utmanar och ifrågasätter nämligen samma sak – den manliga normen och de snäva könsrollerna. För att koppla samman dessa grupper som har samma strävan och mål tror vi att det är viktigt att använda ett ord som inkluderar alla.

Kvinnokampen drivs inte längre bara av kvinnor. Alla människor som ser och lider av patriarkatet bör välkomnas. Därför föreslår vi att vänsterpartiet slutar att skilja ut denna politik som kvinnopolitik. Vi ser och uppskattar att partiet aktivt lyfter dessa frågor och tycker att de i alla sammanhang bör benämnas som feministisk politik.

Essensen i feminismen bör vara att avskaffa manlighet som norm och luckra upp den statiska bild av manlighet som nu råder. Under hela kvinnokampens historia har kvinnans levnadssätt diskuterats högljutt. Hennes sexualitet har dissekerats, hennes roll på arbetsmarknaden ändrats fram och tillbaka och vad hennes ansvar i hemmet bör vara är något alla har haft åsikter om. Manligheten har förblivit orörd.
Förutom ett kortvarigt försök till diskussion om förändrad manlighet på 1970-talet, har manligheten lyckats behållas statisk, odiskuterad och oförändrad. En förutsättning för jämställdhet är att mannens självklara makt och ställning demonteras och i många lägen faktiskt sänks.
Mot denna bakgrund ser vi naturligtvis att behovet av särorganisering fortfarande finns och att kvinnors egen organisering är en viktig del. Men det är bara ett av medlen för att nå det politiska målet – att avskaffa patriarkatet.

Begreppet feminism är ett mer inkluderande och bekant begrepp, som bör ersätta begreppet kvinnopolitik. Detta som en del i att förnya det principprogram som partiet nu arbetar med. Jämställdhet och feminism handlar inte bara om att ge kvinnorna mer makt utan att förstå att den snäva manlighet, som nu råder som norm, är anledningen till att både män och kvinnor mister sin rätt att leva fritt.
För att nå ut med våra politiska mål bör vi använda ett modernt och ändamålsenligt språk.
Vänsterpartiet för ”människopolitik”, inte mans- eller kvinnopolitik.
Feminism är en av grunderna inom partiet och vi bör även ha ett principprogram med det namnet.