Den politiska sommaren har varit kallare än badtemperaturen. Sverigedemokraternas framgångar, borgerlighetens djupa glidningar ner i det bruna diket, förskjutningen av gränserna för hur mycket rasistisk skit man får häva ur sig offentligt. Och det verkade aldrig ta slut. För varje idiotiskt utspel gick det tydligen bra att bli ännu värre dagen efter. Jag har tänkt på det som en politisk fimbulavinter. Ondvinter. Rimfrost i våra hjärtan, i våra tankar, i våra samtal. Och så plötsligt, oväntat: en explosion av värme.
Från att ena dagen ha varit volymer och siffror blev flyktingar plötsligt människor. Mammor och pappor och läkare och bagare och ungar med små nallar. De drunknande i Medelhavet fick namn och blev något mer än statistik i en notis. Att läsa tidningar och skildringar på sociala medier har hela veckan varit som att ta ett varmt bad. Människor som öppnar sina hem, samlar pengar, brer mackor, kommer med nallar och filtar, skänker sitt överskott, tar ut semester för att kunna bistå, demonstrerar, välkomnar flyktingar vid tågstationer, smugglar barn i segelbåtar. Jag frossar i all uppblossad solidaritet och medmänsklighet och sitter med näsan vid skärmen och gråter av lättnad. Tänk att allt detta fanns där djupt inne bakom rimfrosten.
Mitt i snålblåsten och regnet, på knappt en veckas varsel, samlades runt 20 000 människor på Medis i Stockholm i söndags. Onekligen imponerande. Den politiska eliten slogs om att få tala och samtliga ungdomsförbund (utom SDU då naturligtvis) stod bakom. Från vänster uppstod en viss irritation. Komma här och säga det som vi alltid har sagt bara för att vinden blåser åt rätt håll. Hur har kristdemokraterna ens mage att visa sig efter sina vulgära hångel med bruna väljare? Och varför har vi en statsminister som först nu tar bladet från munnen och ändå bara kan häva ur sig floskler?
Och absolut. Allt detta är ju riktigt. Det hindrar inte att utvecklingen är bra. Hellre en opportunistisk höger än en rasistisk. Vi har sedan ett bra tag en borgerlighet i kris med stora inre konflikter mellan anständiga liberaler och rasister som vädrar morgonluft. Moderaterna har sin stämma om en dryg månad och kommer att behandla flera sakfrågor som ställer detta på sin spets (bland annat ett förslag om tiggeriförbud och tillfälliga uppehållstillstånd som norm). Kanske kan den senaste tidens händelser vara det som behövs för att de mer liberalera krafterna ska kunna hålla någorlunda rent från bruna inslag.
Vad Löfven och socialdemokratin anbelangar är det klart att det behövs mer än tomma ord om rivna murar. Vi behöver konkreta förändringar av Europas flyktingpolitik och borde ta itu med Dublinförordningen, transportörsansvaret, möjligheten att söka asyl utifrån och mycket annat. Men han går ju åtminstone åt rätt håll vilket är mer än man kan säga om exempelvis Danmark som tar tillfället i akt att bedriva reklamkampanj för att slippa ta emot flyktingar. Löfven är en ledare som helst inte leder. Han behöver tydliga vindar för våga vingla åt rätt håll och det är vad vi har börjat ge honom nu.
Det är inte bara det politiska samtalet och medielandskapet som förändrats. Människor har förändrats. Opinionen har svängt ovanligt snabbt vad gäller inställningen till en generös flyktingpolitik, detta enligt en ny Sifo. Det förvånar mig inte alls. Jag märker det i vardagliga samtal på jobbet, skolan och tunnelbanan. Att vara solidarisk är det nya svarta och åtminstone för ett tag har Sverigedemokraterna förpassats till skamvrån. Snälla, knuffa dem längre in, på med dumstruten och låt detta fortsätta.