Det är synd om Sofia Appelgren. Inte för att hon utkämpade en flera månader lång tvist mot Hotell- och restauranganställdas förbund om ett kollektivavtal på sin numera nedlagda salladsbar i Göteborg – utan för att hon trots den tid som gått inte verkar ha förstått vad konflikten faktiskt handlade om.
Någon annan slutsats går inte att dra sedan hennes bok Wild ’n Fresh – min berättelse om salladsbaren kommit ut i handeln.
Sofia Appelgrens berättelse är ingen berättelse om en konflikt på den svenska arbetsmarknaden, utan en berättelse om en konflikt mellan facket och henne personligen.
Utlämnande beskriver Sofia Appelgren hur hon tappat vikt under konflikten, behandlats för struma, fått missfall och mått riktigt, riktigt dåligt. Hur hon plötsligt upplevde sig bli till eftertraktat villebråd för maktfullkomliga ombudsmän i facket, illasinnade politiker och ljugande journalister. Det är personligt – på alla plan.
Hotell och restaurangs dagliga flygbladsutdelningar utanför salladsbaren blir till trakasserier och terrorisering av Sofia som person. Flygbladet som delades ut med information om kollektivavtalet blir till en kränkning och den lagenligt utlysta blockaden beskrivs i termer av mobbning – som på vilken skolgård som helst.
”Detta var dagens Sverige, och en nyetablerad företagare mobbades på öppen gata”, skriver Sofia Appelgren. ”Under den här tiden ska facket se en ung småbarnsmamma sakta malas ner inför deras obarmhärtiga ögon”, låter det redan i bokens inledningskapitel.
Och några sidor senare:
”Facket fullkomligt krossade mig för att jag inte ville ha deras kollektivavtal”.
Det är med andra fackets konflikt med Sofia.
På många sätt är det synd. För konflikten om kollektivavtal på Wild ’n Fresh var betydligt viktigare än att degraderas till ett personligt drama, hur jobbigt det än kan vara för en person, att utan tidigare vana, komma i offentlighetens ljus under några månader.
Samtidigt var offentligheten i högsta grad vald av Sofia Appelgren själv. Hon har kallat till presskonferenser, tagit hjälp av den borgerliga lobbyorganisationen Centrum för rättvisa för att bedriva opinion och diskuterat konflikten och sin syn på facket i media.
Det personliga anslaget var hennes från första början. Det är hon som för in sin egen utsatthet som ung småbarnsmamma i mediediskussionen.
I Hotell- och restauranganställdas förbunds rapport om konflikten kring Wild ’n Fresh (”Toppen på en isbergssallad”, april 2007) beskrivs medierapporteringen som massiv, men också som grovt förenklad med anspelningar på den bibliska kampen mellan David och Goliat. ”Det ytliga fick ibland ta överhand över det intellektuella”, skriver Hotell- och restauranganställdas förbund och menar att mediebilden inte var till gagn för organisationen.
I boken spinner Sofia Appelgren vidare. Den slitna David och Goliat-dramaturgin inte bara återupprepas under de 134 sidorna, utan befästs i blöttung cement med meningar som: ”I mina ögon mosar Goliat David”.
Hon anser, liksom facket, att hon missgynnats av mediebilden. ”Det finns en aspekt av den här konflikten som i stort sett avgjorde styrkeförhållandet mellan mig och facket. Från och med första blockaddagen utspelade sig nämligen konflikten mellan mig och facket först och främst i medierna. Jag var chanslös… I det här avseendet var jag verkligen David och facket var Goliat”.
Vi var många journalister som ville ta oss bakom den där ytliga David och Goliat-dramaturgin. I ett reportage i Flamman (070215) försökte jag besvara frågan vad som drev Sofia Appelgren och varför hon inte gav sig. Det visade sig inte vara helt enkelt. Sofia Appelgren hälsade via sina anställda att hon inte ville ge några intervjuer och hon svarade inte på telefonmeddelanden.
Det reportaget, där jag istället fick vända mig till gamla klasskamrater och andra i hennes omgivning för att teckna ett personporträtt, går i boken under benämningen ”ett av de allra obehagligaste porträtten”.
Inte för att det som Flamman publicerade var fel, utan då reportaget gav en mer komplex bild av Sofia Appelgren som skilde sig från bilden av den svaga och utsatta unga kvinnan i en trångbodd lägenhet i Masthugget som Sofia Appelgren själv ville lyfta fram, och som blev till ett tuggande mantra i alla andra medier.
För första gången gavs bilden av Appelgren som en viljestark ung kvinna med en uppväxt i övre medelklassmiljö. Utbildad på anrika privatgymnasiet Göteborgs högre samskola och med ena föräldern som tidigare verksamhetschef för en entreprenörsorganisation närstående Svenskt näringsliv.
Före detta klasskamrater, tidigare grannar och studiekamrater på universitet gav bilden av en ung kvinna som var van att få det hon ville ha.
Det var uppgifter som var och för sig inte behöver betyda någonting. Men sammantaget kunde det i alla fall ge ledtrådar till varför en person agerar på ett visst sätt.
För det handlade inte om företagsekonomi. Att teckna varje försäkring för sig utanför kollektivavtalet skulle kosta Sofia Appelgren lika mycket, eller mer, än avgiften för ett kollektivavtal.
Hon verkar inte heller ha haft några ideologiska eller egentliga politiska skäl mot facket eller kollektivavtal. Rykten om band till näringslivsorganisationer eller politiska ungdomsorganisationer visade sig vara just rykten.
Då återstod Sofia Appelgren som person.
Boken Wild ’n Fresh – min berättelse om salladsbaren ger inte heller något annat motiv eller svar på frågan VARFÖR Sofia Appelgren inte skrev på, än att hon kände sig trampad på tårna av Hotell- och restauranganställdas förbund.
Vid flera tillfällen under läsandets gång förundras jag över förlagets hantering av utgivningen. När Sofia Appelgren vänder ut och in på sitt inre och yttre liv under de där månaderna får jag en känsla av att hon utnyttjas i ett ganska hänsynslöst politiskt opinionsarbete. (Ekerlids förlag leds av PR-konsulten Bertil Ekerlid, vars senare PR-uppdrag var att släta över Ericssonkoncernens inblandning i den stora skattebedrägerirättegången mot flera av företagets toppar förra året.)
När hon ger sig in i mer principiella diskussioner, där hon uppenbarligen inte har hela bilden klar för sig, funderar jag hur diskussionerna har gått på förlaget och om man över huvudtaget granskat manuskriptet före tryckning.
Hela boken igenom talas det till exempel om hur Sofia Appelgren påtvingades fackets avtal, medan det i själva verket handlar om ett kollektivavtal som förhandlats fram mellan arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer.
Sedan facket gått ut och förklarat att smittade företag kan vänta åtgärder och bli inblandade i konflikten, menar Sofia Appelgren att hela ”konflikten hade spårat ut”.
Hon skriver: ”Smittade av vad? Var min salladsbar en sjukdom? För facket var det helt obegripligt att inte alla ansåg att deras agerande var rätt.”
Hon förstår inte, och förlaget har uppenbarligen inte brytt sig att kolla upp, att begreppet smittat gods och smittade företag är en vedertagen benämning på aktörer som blandar sig i en facklig konflikt.
I slutdiskussionen tar Sofia Appelgren inte oväntat ställning för de krav på inskränkningar i den fackliga konflikträtten som flera borgerliga opinionsbildare förde fram under konflikten. Riktigt märkligt blir det då Sofia Appelgren sammanfattar sina krav på den svenska fackföreningsrörelsen. De är inte nådiga.
Hennes huvudkrav har möjlighet att bli historiskt: ”Först och främst måste facket bli en organisation som arbetsgivare och arbetstagare vill vara medlemmar i”.
Ridå.
Den femtionde restaurangen
Det startade med en facklig kampanj för att skapa ordning och reda på avtalslösa arbetsplatser inom restaurangbranschen i Göteborg. Stadsdel för stadsdel skulle restaurang- och kaféägare uppvaktas av Hotell- och restauranganställdas förbund och förmås att skriva på kollektivavtal.
Man utgick från restaurangtäta Linnéstaden i centrala Göteborg och skulle likt ringar på vattnet förflytta sig vidare ut i Göteborg.
Avsikten var att systematiskt möta upp samtliga näringsidkare och komma till rätta med oegentligheter och avtalslöshet, i den kanske mest utsatta branschen i landet.
Kampanjen var framgångsrik för facket. Under våren och hösten 2006 tecknade Hotell- och restauranganställdas förbund kollektivavtal med 49 restauranger i Linnéstaden.
Men i saluhallen Briggen, bara ett stenkast från Järntorget, skulle en liten nyöppnad salladsbar vägra skriva kollektivavtal.
Det ledde till den flera månader långa konflikten, där salladsbarens ägare Sofia Appelgren skulle bli rikskänd och stöttas av flera borgerliga partiföreträdare och opinionsbildare, som ställde krav på inskränkningar av konflikträtten.
För facket var ett tecknat kollektivavtal på den lilla salladsbaren avgörande för att den fortsatta kampanjen för avtal på samtliga arbetsplatser i Göteborg skulle kunna bedrivas med trovärdighet. Särskilt då åtta av tio företag inom Hotell- och restauranganställdas förbunds avtalsområde har en struktur som liknar Wild ’n Fresh. Få anställda och låg anslutningsgrad.
Sofia Appelgren spjärnade emot och menade att hennes lilla salladsbar utan fackligt anslutna medlemmar kunde göra upp om egna individuella avtal och att facket kunde ägna sig åt att komma åt andra som misskötte och utnyttjade sina anställda.
Konflikten avslutades slutligt först den dag salladsbaren såldes och de nya ägarna valde att teckna kollektivavtal.
Sedan dess har Hotell- och restaurang fortsatt sin kampanj för kollektivavtal inom restaurangbranschen. Enligt fackets rapport ”Toppen på en isbergssallad – en rapport om kollavtalskonflikten i Göteborg”, publicerad i april i år, hade 158 nya kollektivavtal slutits i Göteborg.
