Det är långt från Burkina Faso till havet. Ayiva har aldrig varit i en båt förut. Ändå sitter han nu med ett roder i ena handen och en kompass i den andra för att styra den lappade gummibåten mot det okända. Framför honom trängs utmärglade kroppar med glasartade ansikten bland kassar och väskor fyllda med de få ägodelarna man lyckats släpa med sig från hemmet. Osynliga för omvärlden blickar passagerarna ut i intet. Plötsligt börjar motorn hacka. Den puttrar till ytterligare ett par gånger och dör. De andra ser hjälplöst på Ayiva. Havet blir oroligt. Himlen mörknar. En knall. Skrik. Kropparna kastas ner i djupet.
Denna scen ur Jonas Carpignanos Meditteranea är en visualisering av det aktuella men svårdefinierade ämnet ’migration’ som i år är övergripande tema på Stockholms filmfestival. Men alla filmskapare väljer inte att belysa ämnet med samma aktuella fokus på desperata krigsflyktingar som Carpignano. Snarare visar den stora bredden av tolkningar, från subjektiva erfarenhetsskildringar till dokumentära iakttagelser, hur mångfasetterat ämnet är.
Trots skillnaderna i presentation och tolkning, framträder i filmerna några viktiga gemensamma drag. Tydligast är kanske den avhumanisering och identitetssplittring som migranterna ofta genomgår.
Meditteranea berättar om vännerna Ayiva and Abas från Burkina Faso som genom öken och över hav, hotade av banditer och tullvakter, tar sig till en stad i södra Italien med hopp om arbete och överlevnad. Men den nya omgivningen förvisar dem snart till samhällets utkant i ett improviserat tältläger utanför staden. Utan papper och medborgerliga rättigheter förvandlas Ayiva och Abas till identitetslösa och lättutnyttjade objekt, maktlösa i gränslandet mellan nationer och myndigheter.
Out of my Hand speglar samma problematik genom den liberiska gummiplockaren och ex-soldaten Cisco som efter ett misslyckat arbetsuppror mot de korrumperade plantageägarna flyr till New York i tron på den amerikanska drömmen. I filmens slutskede möter vi en livstrött Cisco som på en dunkel gata i storstaden byter däcken på sin taxibil med avtrubbad blick. Hans nya tillvaro framstår som ännu mer tom och stum än den han försökt lämna bakom sig, nu dessutom utan närheten till familj och vänner.
I Igor Drljacas The Waiting Room blir minnena av det förgångna mer verkliga än nuet för den avdankade skådespelaren Jasmin Geljo som flytt till Kanada från kriget i forna Jugoslavien. Ett filmprojekt om kriget i hemlandet tillåter honom fly igen – men nu in i sitt förflutna.

Något som också förenar filmerna är skildringen av hur de olika migranterna i sina nya miljöer förvandlas till ickepersoner. Som maktlösa objekt i en flykt som aldrig tar slut utestängs de inte bara från nationell gemenskap, men också från det ideologiska och politiska samtal som berör dem själva. Filmerna illustrerar på olika sätt hur migranternas hela varande koncentreras till en basal kamp för överlevnad som gör det omöjligt att ta kontroll över, eller ens ställning till, den egna situationen.
Därför agerar Cisco i Out of my hand egentligen bara utifrån drömmen om ekonomisk trygghet för sig och sin familj, Jasmin ignorerar omvärlden för sin egen nostalgiska melankoli och Ayiva och Abas kämpar enbart för mat, pengar och drägliga liv – inte för någon större idé. Alla dessa migranter förefaller omedvetna om – och helt oförmögna att ta del i – den ideologiska debatt som omger deras strävan.
Därför utgör dessa fiktiva exempel – skapade av internationella regissörer med erfarenhet av migration – viktiga kontraster till den migrationsdebatt som sker via nyhets- och sociala medier, vilken ofta tenderar att bli ensidig och rasistisk. Genom att visa såväl på migrationens baksidor som dess mer vardagliga aspekter, bidrar Stockholms filmfestival till att nyansera, konkretisera och förmänskliga begreppet.