Julia Österlund föder sitt andra barn och ser samtalet om mödravård slitas mellan medelklassens individualism och barnmorskekris. Några ledtrådar hittar hon i barnmorskan Gudrun Abascals nya biografi.
Dagen efter att vårdblockaden avblåsts, mitt under sommaren 2024, föds mitt barn. Allt gick bra, alla mår bra, skriver vi till vänner och familj, som om det var det enda som gick att säga. Formuleringarna verkar stela och motsvarar inte helt vad som hänt. Ändå, tänker jag, berättar de vad som är viktigt. De små, små ljuden.
Tanken är inte helt tidsenlig; i det pågående samtalet om förlossningsvård är en central del att ställa högre krav på upplevelsen än enbart överlevnad och avsaknad av komplikationer. I dokumentären Föda hemma talar barnmorskan och influeraren Asabea Britton om den symfoni av hormoner och endorfiner den som föder utan medicinska interventioner kan få uppleva. I sin nyutkomna självbiografi Mitt liv som barnmorska (Forum, 2025) skriver Gudrun Abascal: ”Hon är tacksam för att hon överlevde, för att barnet överlevde, för att allt gick bra. Hon fick troligen bra hjälp av personalen på kliniken och är lättad över att ingenting gick dramatiskt fel. Men är det samma sak som att hon verkligen är nöjd?”
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Under 80-talet började den födandes upplevelser och valmöjligheter att ta allt större plats i samtalet om förlossningsvård. Det var ett resultat av den feministiska kamp som först fokuserade på smärtlindring, för att sedan göra en helomvändning och koncentrera sig på rätten att slippa en allt för medikaliserad förlossning, vilket blev en symbol för en manligt dominerad läkekonst. I båda fallen rörde frågorna rätten till den egna kroppen. Förlossningssängen restes upp och kvinnan uppmuntrades att aktivt välja förlossningsställning, i stället för att ligga passivt tillgänglig för barnmorskan och läkarens undersökningar.
Men kampen för valfrihet är inte bara ett resultat av kvinnokamp, utan följer också nyliberala strömningar. I takt med att kvinnans val och upplevelse tar mer plats i samtalen blir det 1989 möjligt att välja vilket sjukhus man vill föda på. Patienten blir kund och det blir viktigt för klinikerna att etablera sig som goda alternativ på marknaden, eftersom sjukhusens ersättning baseras på antalet patienter. I Kläda blodig skjorta beskriver Maja Larsson hur flera sjukhus stoltserar med att de kan ”tillfredsställa alla önskemål”; kvällstidningarna berättar om vilket sjukhus som har jacuzzi och var bemötandet är bäst.
Enligt Gudrun Abascal var arbetet som barnmorska mindre stimulerande när hon började arbeta än i dag, just eftersom så mycket enbart handlade om de fysiska aspekterna av födandet. Men en del var bra också, lägger hon till. Ingen med värkar blev runtskickad. Det fanns plats. Det framstår som, om inte en utopi, så i alla fall ett alternativ att föredra.
Väl inne på rummet ombeds jag att tala om mina önskningar inför förlossningen, så att de kan skrivas upp på den whiteboard som ska göra mig och min partner till en del av vårdteamet. Det enda jag vet är att jag gärna vill ha epiduralbedövning – det fungerade så bra vid min förra förlossning. Barnmorskan nickar utan att skriva: ”Okej, någonting annat?” När jag frågar igen skrivs det upp med ett frågetecken på slutet: ”eda?” och ett konstaterande om att man i stunden kan tro att man vill ha bedövning, men att det går över. Från tv-skärmen i hörnet knastrar en brasa. Av tiden när smärtan ökar i intensitet minns jag mest hur jag försöker avvärja en stor mängd frågor, som till exempel handlar om ifall de får undersöka mig eller inte.
Patienten blir kund och det blir viktigt för klinikerna att etablera sig som goda alternativ på marknaden, eftersom sjukhusens ersättning baseras på antalet patienter.
En som har kritiserat den framträdande plats patientens individuella val fått i vården är filosofen Annemarie Mol. I boken Omsorgens logik: aktiva patienter och valfrihetens gränser opponerar hon sig mot att val skulle vara det enda sättet för en patient att vara aktiv i sin vård, och menar att ordet val tenderar att sätta punkt för varje diskussion: alla tänkbara fördelar och nackdelar med en behandling blir till privata angelägenheter som inte får ifrågasättas.
Det hon beskriver är lätt att se i samtalet om förlossningsvården. I reportageboken BB-krisen argumenterar Lisa Bjurwald för att de aurorasamtal som riktar sig till förlossningsrädda är en paternalistisk övertalningskampanj som omyndigförklarar kvinnor och omvandlar deras legitima förlossningsrädsla och krav på materiella förändringar i vården till hysteriska fobier.
Är det inte kvinnorna som själva vet bäst hur de vill föda? frågar Abascal sig. Inom den omsorgslogik som Mol skissar upp och skiljer ut från en vallogik är den frågan enbart en av flera som blir aktuella. Lika centralt är det för de vårdprofessionella att inte enbart återspegla patientens uppfattning; de behöver vara pålästa om risker och effektivitet, förmedla insikter och ställa prövande frågor. Det är inte minst ett viktigt uppdrag i de fall där patienten inte har lust eller möjlighet att göra förlossningen och allt som rör den till en hel livsstil. När jag i förlossningens slutskede ställs inför olika val känner jag mig ensam; där och då är jag inte i skick att fatta några medvetna och informerade beslut, och valet blir endast skenbart.
Frågor om effektivitet, prioritering och risk som är centrala i en omsorgslogik och handlar om hur vården bäst struktureras för de många, verkar märkligt sekundära i den hårt individualiserade förlossningsdebatten, där valet och rätten till självbestämmande står i fokus.
Här blir det också viktigt att fundera över vilka röster som hörs. Kvinnor som föder barn är som grupp friskare än de flesta andra patienter i vården och har långt bättre möjligheter att göra sig hörda än till exempel cancersjuka eller äldreomsorgens brukare. Det är också den friska delen av gruppens krav som hörs.
Det finns en stor mängd förlossningsberättelser att ta del av, men enligt en avhandling från 2002 är det framför allt de från en svenskspråkig urban medelklass som formar samtalet. De driver frågor som handlar om att ta makten över sin förlossning, och att skapa en perfekt symbios mellan natur och medicin. Det är också den gruppen, friska omföderskor i städerna, som kan nyttja möjligheten till hemförlossning som i Umeå, Stockholm och nu även i Uppsala finansieras av regionen, eller för den delen de privata mottagningar där den medicinska utrustningen döljs bakom vackra gardiner i sobra färger. Gruppens högljudda krav skapar en snedfördelning av resurser och bidrar till vårdreformer som få kan ta del av och som inte bidrar till ökad säkerhet.
Det är inte automatiskt så att olika grupper av födandes behov står emot varandra, även om barnmorskeledda mottagningar och hemförlossningar snarare verkar förvärra barnmorskebristen på sjukhusen än att avlasta dem. Ändå kan den privilegierade gruppens önskningar inte vara ett rimligt fokus. Samtalet bör snarare handla om situationen i glesbygden; om att förbättra arbetsvillkoren för barnmorskor för att få bukt med bristen; om att utlandsfödda får konstaterat sämre förlossningsvård, där bland annat brist på tolk lyfts som en bidragande faktor, något som Tidöregeringen gör sitt bästa för att förvärra ytterligare.
Diskussionen om individens valfrihet döljer att vården sker i ett sammanhang, att kropparna hänger ihop med andra, att de aldrig var självständiga. Det behövs andra förlossningsberättelser.
