Israels ambassadör i Sverige, herr Mazel, har förstört ett konstverk på en utställning. Hans motiv är att verket uppmanar till folkmord. Det ironiska i saken är, att konstnären är svensk av judisk börd. Skulle han propagera för folkmord på judar? Verket kan tolkas olika, men absolut inte på det sätt som ambassadören motiverat sitt övergrepp med.
Diplomatisk närvaro i ett annat land är underkastad bestämda regler, rättigheter och restriktioner. För en diplomat är det särskilt försvårande att uppträda som herr Mazel. Det strider på det grövsta mot diplomatisk uppförandekod. Diplomatisk status är något som en annan stat ger och förfogar över. Herr Mazel har inte begripit detta. Han har begått en handling som för en icke-diplomat är straffbar. Därmed har han kvalificerat sig för utvisning ur Sverige.
Vad som blir intressant, är den svenska regeringens reaktion på övergreppet. Det har stått klart, att statsministern medvetet sökt föra utrikes-politiken i en tydligt Israel-vänlig riktning. Regeringen har sedermera fått en verkligt kvalificerad Israel-sympatisör: samordningsministern Pär Nuder. Det är han som förhandlat fram överenskommelsen med den israeliska regeringen om att inte ta upp Palestina-frågan under den kommande folkmordskonferensen i Stockholm.

Var står då Anna Lindhs efterträdare som utrikesminister? Mazel blev kallad till ”samtal” på utrikesdepartementet. ”Samtal” är den formella termen i dylika fall – att samtala på ömsesidig basis med en buse gör en regering normalt inte. Åter frågar man sig vad vändningen i svensk Mellersta östern-politik ger för resultat. I sin första intervju betonade Laila Freivalds vikten av att slå vakt om Israel som stat. Hon talade däremot om ”palestinierna” utan att nämna ordet stat. Hon inledde sitt svar på intervjuarens fråga med orden ”jag är inte så insatt i frågan”. Det kanske är förklaringen till att vi har ytterligare två statsråd som sköter utrikespolitiken.
Ett märkligt inslag är att den israeliska regeringen omedelbart förklarat sitt stöd för sin ambassadörs handlande. Det är helt exceptionellt, att en regering offentligt stöder ett brottsligt handlande på ett annat lands territorium. Man kan få intrycket att Mazel gjort en medveten provokation för att hans regering ska styra folkmordskonferensens innehåll genom hot att lämna den.
Hur som helst. Varje annan åtgärd än att kasta ut Mazel vore kryperi. Det vore dessutom ett hån mot konstnären och mot museichefen, en förolämpning mot alla israeliska fredsvänner och mot de många människor av judisk börd, som under tidernas lopp i sina hemländer så ofta gått i främsta ledet för frihet, tolerans och rättvisa mellan folken.