– Får jag lov? frågar John Travolta.
– Hemskt gärna, svarar Diana, lätt rodnande.
Och så skrider de ut på dansgolvet i Vita Huset. Alla andra kliver åt sidan och bildar spontant en beundrande ring kring det dansande paret. De är båda självklara, liksom självlysande medieikoner.
Prinsessan och filmstjärnan, brittiskt och amerikanskt, kropp mot kropp i elegant rörelse. Det är som i en film, ett perfekt ögonblick där sagan förverkligas. Dansen förevigas av kameror. Ett par timmar senare kablas bilderna ut över världen.
Det här händer 1985, när Charles och Diana är på officiellt besök hos paret Reagan. Dansbilderna, som nu finns tillgängliga på mängder av sidor på nätet, är talande för hela den mytologi som omgav Diana, prinsessan av Wales. Hon var den första av brittiska kungligheter som blev en global superkändis, någon vars ansikte kunde sälja tabloidtidningar i miljoner. Hennes närvaro i huset Windsor förvandlade den tidigare så vördnadsfullt återhållsamma bevakningen av de brittiska kungligheterna till en rojalistisk dokusåpa i jätteformat.
Tämligen omgående överglänste Diana, själv av adlig börd, inte bara sin make, utan även resten av kungafamiljen. Att prins Charles inte syns på bilderna från Vita Huset är typiskt; han var för stel och tråkig för att ens komma i närheten av sin hustrus mediala lyskraft.
Det här är en av de många scener som detaljerat skildras i brittisk-amerikanska Tina Browns nyöversatta tegelsten Dianabiografin. Hennes biografiska grepp är både essäistiskt djuplodande och skvallrigt lättsamt – boken innehåller bland annat ett antal pikanta detaljer om kungligheternas misslyckade samliv. Brown, som varit chefredaktör för mediedrakar som Vanity Fair och The New Yorker, skriver elegant, självsäkert och dräpande ironiskt på ett mycket brittiskt vis.
I egenskap av journalistiskt högdjur befann hon sig hela tiden i närheten av Diana och kunde på så vis – ibland med tveksamma metoder, får man förmoda – skaffa sig avslöjande information som få andra hade tillgång till. All denna kunskap finns nu slutligen samlad i vad som måste betraktas som ett skvallerbiografiernas magnum opus. Passande nog har boken formgivits likt en chokladask, troligen för att tilltala en målgrupp av köpstarka kvinnor över femtio.
Jag läser denna biografi med en blandad känsla av irritation och fascination. Irriterad blir jag för att Brown är en så perverst överintresserad skvallertant – hon är framme och nosar även på minsta livvakt och betjänt. Fascinerad blir jag för att även de stora skeendena synliggörs – vi får i detalj se hur den rovgiriga brittiska tabloidpressen utvecklas och hur den brittiska kungafamiljen ser ut på insidan. Ofta är inblickarna i det kungliga skoningslöst avslöjande. Värst råkar prins Charles ut, han beskrivs som en stelbent och otrogen sprätt, men även Diana själv får sig ett par beska slevar.
Att hon var en obildad, rätt inskränkt känslomänniska råder det knappast något tvivel om, hon läste nästan bara Barbara Cartland-romaner och tabloidtidningar. Hon var en så kallad Sloane Ranger, en shoppingglad överklassflicka som helst av allt ville bli ståndsmässigt gift.
Brown har förstås inte heller missat att berättelsen om Diana har drag av Askunge-saga: den blyga, till synes anspråkslösa flickan som vinner både prinsens och massornas kärlek. Det förstnämnda dock bara under en begränsad period, men det senare om och om igen.
Likväl tycks inte Dianas liv i Buckingham Palace ha varit någon dans på rosor. Den slutna värld hon mötte där var extremt konservativ, snudd på fientlig. Hon fann sig snart ensam med en man som inte ville ha henne. Och utanför väntade ständigt de som skulle bli Dianas slutliga öde: paparazzifotograferna, världens mediala facettögon.
Dianabiografin är alltså en påfrestande och intressant läsning, en bra story om en rätt intetsägande person som levde ett kort men mediehistoriskt remarkabelt liv.
Frågan är vad som skulle hända om man betraktade även det svenska kungahuset med samma inträngande, kritiska blick.
