Susanna Alakoski är tillbaka med en dagbok från Sverige. Den här gången skriver hon om anhöriga till missbrukare. En välbehövlig men emellanåt fördomsfull bok, tycker Linn Bursell.
April i anhörigsverige
Susanna Alakoski.
Albert Bonniers förlag, 2015.
Susanna Alakoski är tillbaka med ett syskon till Oktober i fattigsverige. Nu är det april och det är anhöriga till missbrukare som står i fokus. April betyder att öppna, inleda och det är månaden efter vinterns alla fyllor och innan sommarens kaos. En tid att städa upp och vädra ut, tänka att vi kanske klarar oss ändå. ”En slags vilomånad mellan rusen”, skriver Alakoski.
Men jag känner inget aprillugn när jag börjar läsa.
Allt känns fruktansvärt hårt och meningslöst, som att ingenting någonsin kommer att ordna sig. Analysen är så förödande tydlig: Så här lever folk i dag i Sverige. Det är en konsekvens av en medveten politik. Det skulle kunna ändras med hjälp av en annan politik. Men det görs inte. Under tiden går folk under. Varje dag.
I texten från förlaget antyds det att bokens innehåll inte behandlar klass lika mycket som Oktober i fattigsverige, för att anhöriga stämplas som medberoende oavsett klasstillhörighet, som att det skulle bli lika för alla då. Men de rika missbrukarfamiljerna ges inte mycket uppmärksamhet, antagligen av det självklara skälet att det är så mycket mer akut att vara en fattig missbrukarfamilj än en rik. Susanna Alakoski skriver: ”Fattigdom framkallar sociala problem. Sociala problem framkallar missbruk.” Och så lite senare, ”Vad får social sjukdom kosta? Vem är värd att överleva? Vem avgör?”
Den läsare som hade väntat sig en roman får vänta ett tag till. April i anhörigsverige har samma dagboksartade anteckningar som i Oktober i fattigsverige. Naturobservationer blandas med självbiografiska stycken som rinner över i poesicitat, låttexter och forskningsrön om missbruk. Språket pendlar mellan att vara hårt och brutalt och sorgset stillsamt. Oavsett vilket är det väldigt bra. Och vackert. Några delar bryter ut, har ett annat typsnitt och rubriken ”Sorgebrev”. Där talar författaren tillsammans med otaliga andra anhöriga, rösterna smälter samman och riktar sig till de andra, familjemedlemmarna som ville men inte kunde:
”Vi var många. Vi hade det inte lätt. Och vi skrev också till våra pappor. Att vi ville att de skulle veta att vi älskade dem. Att vi såg upp till dem när de var nyktra. Vi ville att de skulle veta att de var roliga, fina, smarta. […] Och här rann våra bägare över igen, och vi ville att pappor även skulle veta att vi hatade dem när de var fulla, påtända, fluddriga, att vi var livrädda för att pappor skulle mörda mammor, oss, kanske hela vår familj i berusningstillståndet.”
En bit in i boken tänker jag att jag inte orkar läsa det här. Susanna Alakoski petar oupphörligt där det gör som ondast och väjer inte för det svåraste. Men just då stannar det av. Tempot lugnas ner. Vi får i stället följa med henne på prisutdelningar, på föredrag, till Gotland för skrivtid, på promenader med mannen. Och när de tar sig ett glas Chablis, det fina vinet i det enda glaset som ligger som ett skydd mot supandet. Det trygga i att veta att man kan. Måttfullheten. Kanske behövs dessa stycken för att vi ska orka med det andra, ett lugn i kaoset.
Det finns en jakt på normalitet i boken som jag ibland inte hänger med i, det blir en ganska snäv ram att passa in i. Alakoski skriver att skilsmässor är bland det värsta som kan hända ett barn och alla vuxna som har en alternativ klädstil betraktar hon med misstänksamhet. När hon ser två hårdrockare som dricker öl och äter choklad på tåget tänker hon rätt nedlåtande saker, att de ser slitna ut, har fula frisyrer och kommer bli tjocka. Kvinnor med dreads och yin och yang-halsband är hon också misstänksam mot, de är inte riktigt vuxna.
Jag tänker att en skilsmässa är bättre för ett barn än att leva mitt i en dålig relation och att hårdrockare och dreadskvinnor inte behöver läxas upp för hur de ser ut. Allt som avviker från normen är inte per definition dåligt. Det tror jag inte att Susanna Alakoski heller tycker, men det finns en motvilja mot det som är det minsta dekadent eller avvikande som ibland blir föraktfull och det är synd.
Men samtidigt förstår jag. För anhöriga uppväxta utan trygghet kan normaliteten bli något att hålla sig i. Och solidariteten är hos dem. De som mår dåligt men utan att ha tokroliga fylleanekdoter att berätta. För de var där och var nyktra och vet att på riktigt så var det inte det minsta kul. De som är ”perfektionister upphöjt till tio” och saknar förmåga att använda frihet. ”Friheten för oss är en boja, och tryggheten frihet. Hur paradoxalt det än kan låta.”
April i anhörigsverige är en mycket angelägen och viktig bok och jag hoppas att många läser den. En roman kommer nästa år, skriver Alakoski. Men detta behövde sägas först.
Att prata om sina erfarenheter som anhörig är att bli flodhästen i rummet, alla vill bara att det ska ta slut, bli trevligt igen. Susanna Alakoski ger erfarenheten ett namn, anhörigkräftan, och säger att barn till bortgångna missbrukare ska ha samma rätt till sorg som barn vars föräldrar gått bort i cancer. Och vi måste prata om det fast det gör ont.
Skammen, kanske blir den lättare att bära då, kanske kan den försvinna. Ja, kanske. Hoppas det.
