Kultur 19 januari, 2006

En kaotisk inblick i Afrikas mardröm

Den norra halvan av klotet vill gärna tro att kolonialismen är över. För det är den ju. Eller hur? Slavskepp, bomullsplantage och apartheidsystem är ju en del av det förflutna, bilder i våra historieböcker. Aningen insiktsfullt kan vi värja oss med att det var våra brutala förfäder som var skyldiga. För skuld är väl inte ärvbart? Arvssynd, hur modernt är det?
Under förevändningen att berätta om fisknäringen och ett därpå följande ekologiskt haveri i afrikanska Victoriasjön, visar dokumentärfilmen Darwins mardröm och dess regissör Hubert Sauper att den historiska kolonialismen inte är historia, den har bara skaffat ny kostym.
Filmens titel syftar på nil­abborren, en rovfisk som sitt namn till trots inte har särskilt mycket gemensamt med vår nordiska abborre. Nilabborren är enorm och därmed ger den bra avkastning för fiskenäringen vid sjön. Eller annorlunda sett: nilabborren hade kunnat räcka till att föda många munnar runt Victoriasjön om saker och ting hade sett annorlunda ut, säg att kolonialismen aldrig existerat, att imperialismen aldrig brakat lös under 1800-talets senare hälft.
Jättefisken planterades in i Victoriasjön för ett tjugotal år sedan. Inte som en del i en medveten plan. Särskilt inte under kontrollerade former. Nej, en man, en västerlänning, släppte lös fisken på eget bevåg och i dagsläget är i princip allt annat liv i sjön utslaget sånär som på några krokodiler. Det är en ekologisk katastrof. Men de ekonomiska intressena vinner så klart slaget om huruvida det är ett problem eller inte.
Alltså: inte.

Runt Victoriasjön lever tusentals män från landsbygden i tillfälliga bosättningar. Man fångar abborren till de EU-stödda fiskefabrikerna som dagligen levererar tontals med nilabborre till den europeiska marknaden. Som alltid där män samlas temporärt är prostitutionen närvarande, rent av enormt utbredd. Följden är höga sjukdoms- och dödstal. Hiv blir aids blir död blir en prästs uppenbara frustration över situationen, ändå fastslår han att kondomer är ingen lösning: synd kan inte botas med mera synd.
Darwins mardröm vill visa allt. Regissören har kommit till Victoriasjöns stränder och funnit helvetet på jorden:
– Föräldralösa barn, en följd av aidsepidemi bland annat, lever på gatorna i fiskestäderna. För att våga sova på nätterna sniffar de ett avkok på nersmält frigolit från fiskekartonger.
– Kontinentens naturresurser lämnar landet och bara avskrädet blir kvar, bokstavligen. När filéerna flygs omsorgsfullt inpackade i is till Europa får afrikanerna kalasa på det som finns kvar, nämligen nilaborrens huvud, redan ruttnad i värmen.
– Det utländska kapitalets nihilism, här representerat av fiskeföretagens inflyttade minibossar.
– Ryska piloter som flyger skytteltrafik med färskfiléad nilabborre. Men för de med sig något tillbaka till Afrika? Ja, ibland nödsändningar från FN eller USA, ibland vapen.
– Horor som lever på och inte sällan under hot från ovannämnda piloter.
– Ex-soldaten som vaktar fiskenäringen nattetid, medveten om att den tidigare vakten dödades under ett nattskift.
– Fattigdom, svält, armod, elände, utnyttjande, maktlöshet, imperialism, kapitalism, kolonialism, cynism …

Som film sett blir det för mycket. Darwins mardröm fungerar tyvärr inte. Återigen en motbjudande tanke att tänka, men: när man berättar historien om norra halvklotets skändning av en hel kontinent, av generationer av människor, måste man tyvärr sålla i materialet, eller åtminstone strukturera upp det. Darwins mardröm hade kunnat bli fem sex glödgande påminnelser om grundvalen för västvärldens verklighet, vår verklighet. Nu får vi i publiken inte bara en käftsmäll utan en grundlig och samtidigt kaotisk misshandel. Vi blir så våldsamt besegrande, fullkomligt dränkta i afrikansk misär att den politiska lärdomen dukar under. För att reducera filmens konstnärliga existensberättigande: dess pedagogiska potential förstörs av dess egen öppenhet och ovilja (oförmåga?) att fokusera.
Starkast efteråt lever berättelsen om gatubarnen kvar. Hur glädjen över att ha kommit över ett kilo ris slutar i slagsmål och rovdjursmentalitet. Den historien, eller någon annan, hade räckt. Utan att det behöver sägas finns hela tiden en närvaro av det självklara: vad filmen visar är inte deras problem, det är vårt problem som de genomlider. Den rika världen importerar fiskfiléer och exporterar lidande. Kapitalisterna tjänar profit, och du och jag tjänar livskvalitet.
Skippa moralismen, invänder någon. Utpekandet av skuld – av vår kollektiva arvssynd – är väl inte rätt sätt att frammana solidaritet med Syds kämpande?

I boken Terra Nullius (Ordfront, 2005) skriver Sven Lindqvist om hur han i sin ungdom av en norsk gammelmora görs ansvarig för de tyska ockupationssoldaterna, som med den svenska ledningens goda minne transporterats på svensk räls till Norge. Då tänkte Lindqvist att det ”var fel att skuldbelägga barn för deras föräldrars handlingar. Varje ny generation föds skuldfri.” Den nu vuxne Lindqvist kan se att det inte är riktigt sant, han skriver: ”Statsskulden vandrar vidare från generation till generation. Likaså nationalförmögenheten, som är många gånger större än statsskulden. Bara genom att födas svensk var jag född rik. Det var inte min egen förtjänst att jag hade det bättre än en kongoles eller en indonesier. Det var som arvtagare till ett oskadat samhälle och en väl fungerade ekonomi – det var kort sagt som svensk jag hade det bra.”
Är skuld alltså ärvbart? Ja, om man profiterar på vinsten, tycks något förenklat Lindqvist mena.
I vår upplysta tid samlas G5, G7, IMF, HV71, Världsbanken och alla de andra för att hjälpa de forna kolonierna som har halkat hopplöst djupt ner under slutspelsstrecket. Som om ekvatorn var en skiljelinje dragen mellan lyckolottade Nord och otursdrabbade Syd.
Idag talar man om fattigdom som man igår talade om underutveckling. I förrgår talade man om den vite mannens börda som man idag talar om handelsavtal.
Det är motbjudande att tänka så, men apartheidlagarna hade i alla fall fördelen att de spelade med öppna kort. Förtrycket är idag lika påtagligt för de drabbade som igår, men tidigare var det också synligt. Igår: förtryck. Idag: fattigdom.
Darwins mardröm är egentligen Afrikas mardröm och den kretsar likt gamar runt Victoriasjön och över hela Afrikas kontinent.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 23 maj, 2024

Slaget om EU:s själ

Sättet som Giorgia Meloni har omfamnats av EU-kommissionen tyder på att ingen konflikt behöver uppstå mellan högerextrema regeringar och EU:s ledarskap – så länge vissa villkor uppfylls. Foto: Roberto Monaldo/AP.

Den reaktionära nationalismen framställs ofta som europatankens motpol. Men idéer om ett enat Europa har en lång historia inom extremhögern – och efter nästa månads val kan de bli verklighet.

Inför Europaparlamentsvalet 2019 höll ledaren för det postfascistiska partiet Italiens bröder, Giorgia Meloni, ett tal. I det förklarade hon att EU:s huvudstad borde vara Rom, något som hon tänkte kräva som medlem av Europaparlamentet.

– Europeiska unionens huvudstad kan inte vara den plats som är mest bekväm att ha institutionerna på. Det borde vara den som bäst representerar dess tusenåriga identitet! skanderade hon från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 22 maj, 2024

Studentprotesterna ger hopp om att unga kan påverka samhället till det bättre, skriver Alva Edith Lundberg. Foto: Emil Davidson/TT.

Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.

Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 22 maj, 2024

De låter inte Frankrike glömma kvinnovåldet

Den feministiska kollagerörelsen uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Foto: Agathe Hurtig Cadenel.

Den franska feministrörelsen Collages féminicides klottrar namnet på mördade kvinnor på väggarna om nätterna. Mot sig har de både poliser och mansgrisar.

Till skillnad från Sverige fortsätter metoo att växa i Frankrike. Häromveckan tog den sig ända till filmfestivalen i Cannes där skådespelerskan Judith Godrètche premiärvisade sin kortfilm Moi aussi, franska för jag också. Det var en film – och ett ämne – som präglade årets filmfestival.

Först var det litteraturen med Vanessa Sprangoras bok Samtycket, nu är det filmbranschen. Rörelsen är inte klar förrän varenda bransch rensat ut sina våldsamma män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Inrikes 21 maj, 2024

Välkommen till Gazarondellen

Rondellen på Kristianstadsgatan vid Folkets Park, tidigare känd som “Knarkrondellen“, går numera under namnet “Gazarondellen“. Foto: Johan Nilsson/TT.

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 21 maj, 2024

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Vänstern är bra på att kritisera högerns skolpolitik, men inte lika bra på att ta fram en egen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Kultur 21 maj, 2024

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Författaren till bland annat ”Nakba: Katastrof inför våra ögon” (2023), ”Överlevarna: Röster från förintelsen” (2020) samt poddar i dessa ämnen. Foto: Karl Zetterström.

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 maj, 2024

Det språket tror sig beskriva

”Ett myller stilla av ickedöd” är en typisk rad i Gustav Sjöbergs diktverk. Foto: Ida Borg.

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 maj, 2024

Hur ska jag överleva separationen?

Ensemblen i Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas lär ut läxor om barnens nödvändiga uppror mot sina föräldrar. Foto: Jenny Baumgartner.

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 19 maj, 2024

San Francisco-studenterna ska ingenstans

Studenterna vid flera universitet har väckt den kaliforniska protestkulturen till liv. Foto: Lea Suzuki/AP.

På universiteten i Kalifornien har tältprotesterna gått lugnt till, kanske för att kamptraditionen går tillbaka på 1960-talet. De kräver att ledningen bryter banden med Israel – och planerar att stanna kvar tills de har vunnit.

Gräset framför San Francisco State-universitetets skinande glasbibliotek är fullt av tält i olika färger. Ungdomar sitter på presenningar och lyssnar på en kvinna med keffiyeh-sjal och megafon som håller ett brandtal. På skyltar står ”Studenter för Palestina” och ”Våra skattepengar dödar barn i Gaza”.
Jag pratar med Sprout, som är en av initiativtagarna och organisatörerna till studentaktionen på San Francisco State-universitetet (SFSU) och har campat här sedan dess början, den 28 april. Hen studerar kommunikation och är fast besluten om att stanna tills universitetet svarar på demonstranternas krav. De har just haft en stor samling och röstat om vilken taktik man vill ha för lägret på SFSU. Jag undrar vad de kom överens om.

–  Det handlar om att stegvis göra upptrappningar som fungerar för vårt universitet. Vilket i vårt fall inte innebär att till exempel ta över en byggnad. Vi har en stark historisk och kulturell förankring i det vi gör här. Och vi har våra professorers stöd. Vi kommer att vara här tills att våra krav uppfylls, säger Sprout till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 maj, 2024

Enligt polisen deltog 10 000 i demonstrationerna på Möllevångstorget i Malmö den 11 maj. Foto: Johan Nilsson/TT.

När Tyskland möter Brasilien under VM 2014 sitter jag och en svensk bekant på en bar i Leipzig och följer matchen. Det är sommar, Tyskland spelar VM-semifinal i brasilianska Belo Horizonte, ölen flödar och redan i första halvlek leder tyskarna med 5–0. Fotbollshistoria håller på att skrivas. Historia alltså, om du frågar en tysk.

Under halvtidspausen är stämningen minst sagt god i baren på Karl-Liebknecht-Straβe, men vad vi gäster inte vet är att en annan bit tysk historia strax ska knacka på tv-rutan. Sändningen går över till nyheter och rapporten från kriget i ”det heliga landet” slår an en annan ton i rummet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr