Det var sent på onsdag i förra veckan som utredaren, före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Tone Tingsgård, släppte sin rapport om den svenska insatsen i Afghanistan. Presskonferensen planerades in vid en tid då den stora merparten av landets journalister går hem.
Fram till 2014 låg Sverige krig. Sedan 2002 har runt 8000 svenska soldater deltagit i den internationella insatsen i Afghanistan. När staten nu för första gången har gjort en samlad utvärdering av insatsen är slutsatsen ganska tydlig: Sverige har misslyckats.
I rapporten Sverige i Afghanistan 2002-2014, slår Tingsgård fast att den svenska insatsen, som haft så gott som fullständigt stöd av de svenska riksdagspartierna, i stort inte lyckats uppfylla de mål man strävat efter.
Tone Tingsgård skriver att ”Den säkerhetsmässiga utvecklingen i Afghanistan är nedslående.” och konstaterar att läget i landet i dag på många sätt är sämre än det var innan den USA-ledda invasionen. Talibanerna kontrollerar återigen stora delar av Afghanistan, och någon minskning av den utbredda fattigdomen kan man inte se.
– Vi säger inte att det var noll måluppfyllelse, men vi säger att den var ganska dålig, säger Tone Tingsgård till Flamman.

Flickor i skolan har ökat

Rapporten redovisar också positiva sidor. Bland annat har andelen flickor som har möjlighet att gå i skolan har ökat markant. Från drygt fyrtio procent år 2002 till närmare sextio procent tolv år senare.
– Det är ju på biståndssidan man har ändå sett lite framgång, säger Tone Tingsgård.
Bengt Kristiansson på svenska Afghanistankommittén har jobbat i och med landet i över tjugo år. Han tycker gott att rapporten kunde vara ännu mer negativ.
– Det är märkligt att man inte är mer kritisk till att insatsen inte gjordes med Afghanistans bästa för ögonen, säger han till Flamman om utredningen.

Vi säger inte att det var noll måluppfyllelse, men vi säger att den var ganska dålig

Han menar att man inte säkert kan säga att insatsen inte borde ha gjorts från början, men att prioriteringarna redan tidigt hamnade på fel ställe.
– Vad som hände var att i princip allt hamnade under det amerikanska antiterrorkrigets doktrin. Allt annat nedprioriterades.
Förskjutningen började redan tidigt, enligt Bengt Kristiansson, och ledde till att utvecklingsarbetet blev lidande när insatsen istället fokuserade på att jaga terrorister. Även det är någonting som enligt honom inte lyfts fram tillräckligt – varken i utredningen eller någon annanstans.
– Här har skett en förändring i uppdraget som vi inte haft en riktig politisk diskussion om, säger Bengt Kristiansson.
Nu tror han också att de framsteg som har gjorts i landet kan vara hotade. Att talibanrörelsen är på återväxt och att de lokala säkerhetsstyrkorna är dåligt förberedda på situationen kan innebära att framstegen som gjorts kan rullas tillbaka.
– De mörka krafterna kommer att försöka förstöra det här. Men det är också någonting man får kämpa emot, säger han.
Utredningen konstaterar egentligen samma sak: den lilla utveckling som skett kan vara i fara att göras om intet.
Det var efter terrorattackerna mot World trade center 2001 som USA inledde en intervention mot landet. Det uttalade syftet var att avsätta den styrande Talibanregimen som ett led i det nyligen utropade ”kriget mot terrorismen”.

USA:s dåvarande president George W. Bush konstaterade i samband med invasionen att antingen var man med dem, eller med terroristerna.
När den svenska insatsen inleddes stöddes den också av samtliga svenska riksdagspartier. Kort därefter ändrade Vänsterpartiet politik.
– Vi ville inte vara en del av den amerikanska krigsföringen, säger Vänsterpartiets dåvarande partiledare Lars Ohly till Flamman.
– Sammanblandningen av det civila och det militära blev allt mer uppenbar för alla som försökte sätta sig in i det här. Dessutom ifrågasatte vi om det här verkligen var rätt sätt att stödja det afghanska folket.
Tone Tingsgård ställer själv en liknande fråga i sin utredning:
”Kan det vara så att utländsk militär styrka rentav, i vissa situationer, kan ge upphov till ökad konfliktrisk kring en utvecklingsinsats när en intern väpnad konflikt föreligger?”
Var det fel beslut att över huvud taget skicka trupper till Afghanistan?
– Vi uttalar oss ju inte om det i rapporten, men själv anser jag att när insatsen inleddes en gång i världen fanns inga alternativ, säger Tone Tingsgård.
Som socialdemokratisk riksdagspolitiker har hon själv röstat för insatsen i riksdagen vid flera tillfällen.

”Vi gjorde skillnad”

Michael Claesson är brigadgeneral vid försvarsmaktens högkvarter, och var under en tid chef för den svenska kontingenten i Afghanistan.
– Från försvarsmaktens perspektiv kan vi inte uttala oss som myndighet ännu. Som Afghanistanveteran vill jag nog säga att vi gjorde skillnad. Vi gjorde skillnad för individer och människor.
Michael Claesson tvekar innan han tillägger:
– Men man kan fråga sig om det internationella samfundet har agerat med tillräcklig långsiktighet.
Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Hans Linde hävdar att långsiktighet inte är det enda man misslyckats med.
– Jag tror att ett grundläggande misstag var att man trodde att det ens fanns en militär lösning i Afghanistan, säger han till Flamman.
Han kallar dagens situation i landet för ”en katastrof”, som går att härleda till militärinsatsen.
– Vi har sett många exempel på att man kan bygga fred med civila medel, men väldigt få exempel på att man med militära medel kan avsluta en konflikt.
Totalt beräknas Sveriges deltagande i kriget ha kostat mellan 18 och 27 miljarder kronor. Sju personer i svensk tjänst har dödats och trettio skadats. Hur många afghaner som skadats eller dödats under den svenska insatsen är oklart, men totalt beräknas nästan 30 000 civila människor ha dött i konflikten.