”Denna hund har tillfogat oss mer skada än ett helt band ur deras rövarföljen.”
”Vit” officer när författaren Maiju Lassila skjutits i samband med flyktförsök på väg till Sveaborg för avrättning.
I Helsingfors i arbetarstadsdelen Tölö finns en uteskulptur kallad Crescendo som är ett monument över offren från inbördeskriget 1918. Skulpturen avtäcktes 1970. På framsidan av monumentet finns texten ”Till minne av de kvinnor och män som stred på den röda sidan, stupade och förintades i fånglägren”. Skulpturen har också inskriptioner med texter av Maiju Lassila, Elmer Diktonius och Elvi Sinervo samt ett stycke ur Internationalen.
En av de märkligaste personligheterna i den finländska litteraturhistorien är Maiju Lassila. Tillsammans med den spanske författaren Federico Garcia Lorca tillhör han den ”exklusiva” kategorin som stupat i inbördeskrig. Lorca dog under det spanska inbördeskriget 1936 och Maiju Lassila i finska inbördeskriget 1918.
Maiju Lassila var en av flera pseudonymer för Algot Tietäväinen som föddes 1868 i den lilla ödemarkskommunen Tohmajärvi i Norra Karelen. Kommunen ligger i gränstrakterna till Ryssland och där finns idag en stor gränsövergång i Värtsilä. Lassila växte upp i en välrenommerad jordbrukarfamilj. Algots far avled 1881 och modern gifte efter något år om sig med en alkoholiserad man som gjorde att familjen hamnade i misär.
I skolan visade Maiju Lassila prov på exceptionella talanger. Hans fenomenala minne och språkbegåvning väckte stor uppmärksamhet. Med ekonomiskt stöd av släktingar skickades han till Sordavala för att studera till folkskollärare. Han avlade examen 1891. Han arbetade sedan som lärare på flera orter bl.a. Brahestad och Viborg. Under tiden i Viborg mellan 1893 0ch 1900 ändrade han namn till Untola och han började göra affärsresor till Ryssland. År 1900 flyttade han till St. Petersburg och bör-jade göra affärer med timmer. Han kom också i kontakt med oppositionella mot tsarsystemet och deltog i revolutionära konspirationer. Han författade upprop under pseudonymen A. Aleksev. Han gifte sig också med en ryska men separerade snart. Samtidigt som han rörde sig i revolutionära kretsar och bland proletariatet stiftade han bekantskap med stadens socitetskretsar. Han avlade examina med högsta vitsord vid universitetet i Moskva och studerade till och med kinesiska och japanska med sikte på ett högt ämbete i Mandsjuriet.
När en bomb 1904 kastades mot och dödade inrikesministern v. Plehve av revolutionärer i St. Petersburg fanns Maiju Lassila på plats. Efter mordet på Plehve och det misslyckade upproret 1905 flydde han till Finland där han arbetade som lärare och journalist till 1909. Samma år utkom hans jättelika debutverk ”Harahama” (Fantomen). Som pseudonym använde han nu för första gången namnet Irmari Rantamala. Boken handlade om St. Petersburgs socitetslyx och arbetarbefolkningens elände. Harahama tillhör genom sitt omfång en av den finländska litteraturens märkligaste skapelser. Boken hade 1800 sidor och uppföljaren Martva 1056 sidor.
Efter detta etablerade sig Lassila som mycket produktiv folklivsskildrare. Ett av hans populäraste verk hade namnet ”Tulitikkuja lainaamassa” (Låna tändstickor). Där skildrades med oefterhärmlig humor två tröga bönder, Vatanen och Ihalainen, på stadsresa. Författaren skrev många böcker och skådespel. Några anses än i dag som mästerverk. Dessa folklivsskildringar har både filmats och spelats som teater även i våra dagar.
Efter sin övergång till författaryrket levde som en eremit. Utseende- och klädmässigt uppgavs det att han var lik Charlie Chaplin. I samband med den politiska oron i Finland under första världskriget och ryska revolutionen valde han engagera sig för den yttersta vänstern. Han började skriva agitationsartiklar för den röda sidan under inbördeskriget 1918 i dess huvudorgan Työmies. Han skrev nu ånyo under namnet Irmari Rantamala. Även under de sista timmarna i april 1918 innan Helsingfors erövrades av tyska trupper som landsstigit i Hangö skrev han agitatoriska artiklar på Työmies redaktion och manade till fortsatt motstånd. De övrig röda ledarna hade lämnat Helsingfors och många hade flytt till den nybildade Sovjetstaten. Maiju Lassila flydde emellertid inte. Han blev ensamredaktör för Työmies. Tyskarna stod utanför Helsingfors och Lassila berättade för läsekretsen hur prekärt läget var under rubriken ”En finsk tragedi”. Hans eget öde skulle senare under våren bli ett av de mest mytomspunna i hela det röda nederlaget. Han erbjöds ånyo resetillstånd österut av revolutionsregeringen men han valde att stanna på sin post. I det absoluta slutskedet producerade han hela tidningen själv. I sin sista ledare den 12/4 1918 riktade sig redaktören till de kämpande kvinnorna. ”När jag tidigt i morse anlände till min tysta arbetsplats möttes jag av en ung arbetarfröken med gevär på axeln. Det är en sådan syn som inger mod. Inför den synen känner du dig som om du stod inför arbetarklassens stora och underbara soluppgång. Inför en sådan syn får du en aning om en tid, då arbetarklassen står fri med krossade bojor vid sina fötter. En käck arbetarflicka med geväret på axeln är den största och heligaste gåva som Finlands arbetareklass någonsin kan tillägna sin Sak. En arbetarflicka med geväret på axeln kan inte annat än tvinga fram tårar i betraktarens ögon. Denna gevärbärande raska arbetarflicka är arbetarklassens sita ord, dess hejdlösa, orubbliga fasta beslut lever, segrar, uppnår frihet och slår sönder sina bojor. Inför en trupp som fattar sådana beslut vågar nederlaget eller döden aldrig träda fram. Med en sådan trupp följer alltid segern och livet.” Han skrev också i tidningen under rubriken ”Inte döden, utan livet”, att de röda med hedern i behåll skull lägga ner vapnen inför övermakten ”och sedan, framåt mot ett nytt liv i arbetarklassens namn”.
Detta blev de sista ord Maiju Lassila under signaturen Irmari Rantamala publicerade i livet. Om de någonsin lästes av Röda gardets kvinnokompanier i Helsingfors får ingen veta. Det är dock ett faktum att dessa kvinnoförband visade ett hjältemod och dödsförakt i inbördeskrigets slutskede som tidigare inte skådats.
Maiju Lassila lämnade sedan redaktionen och blandade sig med folkmassor på Hagnäs torg. Han arresterade sedan den 13 april. Eftersom flera intellektuella i Helsingfors bl.a. språkforskaren och professorn Knut Cannelin och den kände borgerlige författaren Juhani Aho förstod att Maiju Lassila riskerade dödsstraff började man agera för hans sak. Författaren Juhani Aho som var högerinriktad ansåg att man i humanitetens namn borde skona en sådan begåvning som Maiju Lassila. Agitatorn hade dock många fiender som i inbördeskrigets efterdyningar ville att de under kriget uppsatta fältdomstolarna skulle döma honom till döden. Det fanns uppenbara risker för att en civil rättegång mot Maiju Lassila skulle bli en uppmärksammad historia även utanför Finland. Det fanns således starka krafter på den segrande vita sidan som snabbt ville ha en person som Lassila ur vägen för att undvika ett uppmärksammat rättscenario.
Maiju Lassila verkade själv tro att han skulle bli frikänd och skrev från fängelset till sin hyresvärdinna ”att ta hand om de sättpotatisar han förvarat hemma på Runebergsgatan i lådor och odla dem på hans kolonitomt vid Kaistamogatan.”
Den kände författaren som han bli en legend under sin livstid dömdes dock till döden den 20 maj 1918 av en fältdomstol. Någon försvarsadvokat fick han aldrig. Motiveringen till straffet var att ”författaren Irmari Rantamala (alias Maiju Lassila) hade gjort sig skyldig till ”den mest upprörande propaganda och därför bör räknas som en av de mest ansvariga upprorsledarna. Det vore annars lätt att ur Työmies framlägga flera bevis om mannens perversitet, så framt sådana behövs.
Den 21 maj 1918 avgick ett litet fartyg från Helsingfors hamn till Sveaborg. Med ombord fanns en grupp av tolv röda fångar, varav fyra kvinnor, som dömts till döden. En av fångarna var Maiju Lassila. Med ombord var också en patrull från Vita första bataljon, huvudsaklig svensktalande män, som skulle verkställa arkebuseringarna. En i patrullen var den sedermera kända poeten Gunnar Björling. En grupp åskådare var också med på båten och dessa skulle bevittna arkebuseringen. Där ingick några författare och några läkare. Dessutom en fångvaktare som Lassila hade blivit vän med under sin fängelsevistelse.
Åskådarna stod på framdäck, fångarna i aktern. Mitt ute på fjärden, nära Sveaborg, hoppade helt plöts-ligt Maiju Lassila över bord nära Sveaborg för att göra ett sista hopplösa flyktförsök. Han hann ta någ-ra simtag bort från båten innan vakterna sköt honom. Maiju Lassila, författare till flera populära romaner och folklustspel hade snuvat sin publik på den sista föreställningen. I Hufvudstadsbladet den 23/5 1918 fanns en kort artikel som berörde händelsen ”Työmiesredaktören Rantamalas död. Man har bett oss rätta notisen i gårdagens blad om Työmiesredaktören Rantamalas död därhän att han ej arkebuserades utan under transport till Sandhamn sökte rymma genom att hoppa i vattnet och då sköts av den åtföljande vakten”.
Så ändades ett av Finlands märkligaste diktaröden. Hans verk, framförallt folklustspelen, lever dock fortfarande. På en hemsida för kommunen Tomahsjärvi presenteras Maiju Lassila som kommunens store och kände författare
