En liten historia handlar om en förälskelse. När huvudpersonens förste man är på väg till en annan möter hon en man på ett seminarium i Amsterdam. Hon ser honom genast, han sätter sig intill henne. Som av en slump, de får en natt och en dag tillsammans. Sedan reser de åt var sitt håll. Halva Europa kommer mellan. Den lilla historien är att de träffas några gånger till. De äter, de diskuterar arbete och litteratur, de älskar.

Därefter inget i flera år, både hans och hennes liv går vidare, om den tiden berättas inte. Men så i en annan tid, på ett annat seminarium möts de igen. Och attraktionen är lika stark.
Samtidigt är det en roman om henne, hennes tankar, hennes skrivande. På ett ställe beskrivs hur huvudpersonen simmar i en sjö. Hon är ensam.
Utan honom hon älskar. Då kommer ett par gående, de bär ett barn mellan sig i en korg, och hon tycker sig se hur kärleken breder ut sig likt en väv, en tunn duk av fina trådar. Hur kärlekstrådarna binder och får känslorna att räcka flera år. Senare skriver hon en dikt inspirerad av vad hon sett, en fin illustration av hur poesi blir till.

Författaren diskuterar, funderar, över begreppet kärlek genom hela romanen.
På ett annat ställe berättas hur Marie sitter ensam på ett hotellrum på kvällen, hon skriver om honom som inte är där. Hon blir plötsligt sittande i mörker, i ”en närvaro av en frånvaro”. Hon säger att kärlek är för personer med starka nerver, själv tål hon det inte.
Eva Adolfsson har lyckats beskriva känslan av utvaldhet som drabbar den förälskade, hur kärleken växer i ett tillstånd utanför tiden, utanför vardagen.

Jag tyckte väldigt mycket om En liten historia. Lättläst, men ändå så fylld med innehåll, jag ville att det skulle räcka länge. Genom bokstäverna och boksidorna strömmade känslorna, tack för det!