Film

Cornelis
Regi: Amir Chamdin.
Medv: Hans-Erik Dyvik Husby, Malin Crépin, Helena af Sandeberg, David Dencik, Johan Glans, Vera Vitali m fl.
Distr: AB Svensk Filmindustri.

Jag var inte på Roskildefestivalen och såg Cornelis Vreeswijk 1987, men jag kunde ha varit. Det var folk ur min generation, bara knappt vuxna, som flockades runt scenen och jublade när Cornelis sjöng och spelade en av 60- och 70-talet bästa svenska hitkavalkader. Antagligen var det också folk som liknade mig på fler sätt än ålder. När jag gick på folkhögskola i slutet av 80-talet var Cornelis musik ett självklart inslag på festerna, och den ingick lika självklart i repertoaren när nån fjunig kille med stort allvar tog fram gitarren på småtimmarna.
Roskildespelningen utgör en stark och rörande sekvens i Amir Chamdins film *Cornelis*, som hade biopremiär för ett par veckor sedan. 1987 levde Cornelis Vreeswijk med vetskapen om att han hade dödlig levercancer. Hans karriärs höjdpunkt var passerad. Ska man tro filmen blev han genuint förvånad över Roskildebokningen, och klev upp på scen stålsatt inför en riktigt skitjobbig spelning.
Istället gjorde han succé inför en ny, ung publik: barnen till dem som spelade hans skivor varma på grammofonen. I november samma år var han död.

Att berätta historien om Cornelis Vreeswijk är tacksamt. Cornelis var en högt begåvad och komplicerad person med ett dramatiskt privatliv. Han är också fortfarande älskad av många för sitt vemod och sitt spotska gisslande av alla former av makt, och för musiken han lämnade efter sig.
Amir Chamdin, som långfilmsdebuterade 2006 med Om Gud vill och har en bakgrund som sångare i Infinite mass, gör av detta en förbluffande blek biografisk odyssé – och han parasiterar skamlöst på Vreeswijks egna inspelningar som stämningsskapare.
Filmens tyngdpunkt är de år på 60-talet då Cornelis Vreeswijk dels gifte sig med Ingalill Rehnberg och fick sonen Jack, dels slog igenom stort med skivor som Ballader och oförskämdheter, Ballader och grimascher och Tio vackra visor och Personliga person. Han börjar turnera intensivt, och så grundläggs det tablett- och alkoholmissbruk som förmodligen var orsaken till hans för tidiga död vid bara 50 års ålder.
Under sin stadiga kronologiska resa framåt stannar filmen till vid enstaka händelser: när Cornelis sa upp sig från Beckomberga mentalsjukhus, när hans husbåt sjönk, när han sökte svenskt medborgarskap och struntade i alltihop eftersom det krävdes intyg på hans kunskaper i svenska (man baxnar, onekligen), när Fred Åkerström kallade honom kapitalistlakej och så vidare. Vreeswijks kärlekshistorier skildras enligt enkelt formulär – han var en underbar man men svår att leva med – liksom hans musikskapande, med gitarren, ciggen och flaskan. Filmen tycks också anse att skeenden i hans barndom i Nederländerna under kriget har haft en avgörande inverkan på hans känsloliv, men stannar vid frustrerande antydningar.

Hans-Erik Dyvik Husby alias Hank von Helvete, till vardags sångare i norska Turbonegro, är ett djärvt val till huvudrollen. Han är ju orutinerad, men hittar ändå något slags ton. Om regissören hade haft en tydligare idé skulle han nog ha kunnat åstadkomma något riktigt bra.
Men filmen saknar nerv, dramatik och smärtpunkter. Den är helt enkelt mesig, och något mindre passande för en stridbar person som Cornelis Vreeswijk är onekligen svårt att tänka sig. Vad som finns är en räcka flotta bilder, som för sin verkan är helt beroende av Cornelis Vreeswijks musik, och då som sagt hans egna inspelningar. Om det är något som blir tydligt, så är det hur jäkla bra han var – med sin stora, vackra röst och musiken som når långt bortom tidsandan och dåtida trendgenrer som progg och trubadurstil.

En och annan filmkritiker tyckte detta var helt okej, mer behöver man inte begära. Jag håller inte med. Cornelis Vreeswijk och hans publik hade förtjänat en bättre och modigare film.
Cornelis fick hyfsad kritik, men det var väl ingen som direkt föll i farstun. Annars, menade Ulrika Kärnborg i Aftonbladet i förra veckan, räcker det att en film är någotsånär okej för att kritikerna ska få tuppjuck och utdela fyror på löpande band. Förutsatt att filmen är svensk, vill säga. Kärnborg ansåg rentav att kritikerna genom sin snällhet är en del av orsaken till den kris hon påstår att svensk film befinner sig i.
Något ligger det i iakttagelsen att svensk film får överbetyg, och Aftonbladets Jan-Olov Andersson gjorde sannerligen inte oss andra filmkritiker någon tjänst, när han i tv-programmet Debatt obekymrat berättade att han sedan 25 år spelar tennis med filmproducenten Peter Possne, men ändå recenserar filmer som denne är inblandad i. Den sortens jäv är nog ändå inte representativt för filmkritiken. I den mån den svenska filmen smeks medhårs beror det antagligen snarare på en missriktad lojalitet, där man så gärna vill ge särskilt yngre regissörer den där lilla extra skjutsen av publiksiffror.
Vad Kärnborg har fel i, är att den svenska filmen i allmänhet skulle befinna sig i kris. Det görs tvärtom mycket bra film. Jag kan räkna upp många pärlor ur de senaste årens repertoar: Låt den rätte komma in, Hata Göteborg, Flickan, Pingpongkingen, Gitarrmongot, Ett hål i mitt hjärta, Maggie vaknar på balkongen, Prostitution bakom slöjan – listan kan göras lång. Cornelis, däremot, tillhör det breda skikt av hyggliga men inte jättespännande filmer.
Där ligger de flesta filmer. Det är så fältet ser ut och det vore orättvist att vänta sig extra mycket av just svensk film.