Hur mycket alkohol bör jag dricka nästa år? Ett glas vin i veckan? Kanske en öl om dagen? Eller ett helrör varje helg? Ingenting alls? Svaret på den frågan varierar inte enbart beroende på vilken alkoholpolitik som den som svarar ställer sig bakom, utan i stor utsträckning också beroende på hur min konsumtion ser ut. Om jag är alkoholist borde jag inte dricka alls, om jag snart fyller 102 år och varit nykterist under hela mitt liv är det nog ganska få som oroar sig för om jag festar till lite under de år som jag har kvar.
Enligt totalkonsumtionsmodellen – som ligger till grund för de största delarna av den svenska alkoholpolitiken – så är svaret på hur mycket jag borde dricka nästa år ”så lite som möjligt”. Genom att jag dricker mindre sprit minskar den totala konsumtionen, och teoretiskt betyder det att skadeverkningarna av alkohol i samhället som helhet minskar.

Jag ska inte påstå att jag kan avgöra huruvida totalkonsumtionsmodellen fungerar i praktiken eller ej (det kan den nämligen göra även om den är teoretiskt felaktig), men det finns mycket som förbryllar med den. Ett exempel: om alla nykterister (de är ganska många i Sverige!) börjar dricka en öl i veckan så innebär det att totalkonsumtionen ökar markant, men jag kan inte för mitt liv tro att det leder till särskilt många fler alkoholskador.
Totalkonsumtionsmodellen fungerar naturligtvis ypperligt om målet med alkoholpolitiken är att alla borde dricka så lite som möjligt, helst inget alls. Problemet är att de flesta nog inte tycker det. Jag gör det i varje fall inte. Jag tycker att det är trevligt att dricka vin framför tv:n en fredagskväll, att gå på krogen med mina vänner, och att ta en nubbe för mycket på midsommarafton.
Det borde finnas bättre grundvärden än nykterism för den svenska alkoholpolitiken.