Vid Torsby tar de ljuva Frykensjöarna slut och vi åker snart mot ett nästan norrländskt landskap. Efter några kilometer dyker det upp en skylt på höger sida med den härligt oprecisa formuleringen, ”Café om en stund”, och lite senare ”Heidruns snart där”. Så till slut en pil in till höger: ”Café, lunch, böcker, konst”. På gaveln till det bastanta gröna trähuset med fönster i engelskt rött står det: ”Heidruns förlag Bok och Bild Café”.
Först kommer man in till boklådan och antikvariatet. De ligger i det som förut var en lanthandel där de gamla hyllorna nu inte fylls med mjöl och socker utan böcker och åter böcker, förlagets egna men också annan litteratur, pocketböcker och slitna pärmar med inbunden antikvarisk litteratur. Innanför ligger serveringen, hembakta bakverk och soppa med ekologiska råvaror.
I de ljusa kaférummen visas utställningen Skogen i våra hjärtan om den hotade skog som finns runt husknuten. Roine Magnusson visar drömlika fotografier och Maria Elander suggestiva kolteckningar på temat gammelskog. Maria ”Vildhjärta” Westerberg är som hon själv säger pinnplockerska och har satt ihop sina skogsfynd till skulpturer.

Ute i trädgården har det börjat duggregna, lite dystert eftersom det snart skall bli musik där i fyra konstellationer. Det dyker upp personer i gröna tröjor med Heidruns vänner på bröstet som börjar fixa. I trädgården där kaffeborden vanligtvis står spridda i blomsterprakten har det satts det upp bänkar. Publiken liknar någon slags nyfikna ekorrar insvepta i sina regnkappor. Lagom till programmet skall börja minskar dropparna så att poeten och riksdagsmannen Bengt Berg kan hälsa välkommen. Han fungerar sedan som pausfågel med dikter från olika lokala poeter ur den småfinurliga värmländska berättartraditionen.
Nina Ramsby med Ludvig Berghe trio är kvällens huvudattraktion. Musikern Nina Ramsbys märkligt sökande sånger skapar en fin närhet i trädgården. De trevande, skenbart enkla texterna framförs med en varm direkthet. Ludvig Berghes intensiva hamrande pianosolon borde inte fungera ihop men bidrar till helheten. Kanske är det här de underliggande känslorna får bryta fram.
De följs av säckpipor med Rino Rotevatn och Pär Kunze. Så kan kvällen avslutas med det lokala gubbpunkbandet Super Screamers från Torsby.

Dagen efter träffar jag Bengt Berg när han håller på att plocka tillbaka bänkarna. Han är lättad men trött och just idag känns det som om det skulle räcka med arrangemang på ett tag.
– Man är lite matt i bena efter fyra kvällar i juli, alltid på en söndag klockan 17, säger han.
Igår kom det 130 personer, regnet gjorde att publiktillströmningen blev lite mindre än väntat.
– Är det riktigt spöregn då kommer det 65 personer men är det strålande och allt klaffar, då kan det komma 300, men då blir det väldigt trångt i den här trädgården.
Heidruns vänner är en förening som stöttar verksamheten både praktiskt och ekonomiskt. Trots ett visst offentligt stöd är det mycket slit för att få det hela att fungera, entrébiljetterna är relativt billiga men ger ändå en grundplåt.
Går det runt ekonomiskt?
– Ja nästan, säger Bengt Berg och skrattar.
På andra våningen i huset bor han och Gun-Britt Karlsson. Där ryms också Heidruns förlag, som är Värmlands största. Katalogen innehåller allt från poesi och konst till debatt och reseskildringar.
– Eftersom vi betraktar världen som vår hembygd är det inga problem att förena den värmländska profilen med en kosmopolitisk ambition, säger Bengt Berg.
Han menar att förlaget och kaféet drivs av en stark tilltro till kulturens demokratiska kraft och att alla är välkomna.
– Både de som råkar vara kaffesugna och får lite kultur på köpet och de som är grundligt intresserade och kommer till våra författarkvällar som vi håller tre av, höst som vår.
Är det verkligen möjligt att driva en ambitiös verksamhet i glesbygden?
– Sommartid är glesbygden genomströmmad av folk från när och fjärran och många är glatt överraskade av att hitta en kulturoas inne i den västsibiriska taigan. Och vi utanför storstadsregionerna är vana att alltid få åka någon mil, säger Bengt Berg.