En del konst utnämns oförtjänt till ”svår konst” för att den inte är omedelbart estetiskt tilltalande, eller direkt föreställande. Dick Bengtssons konst är svår i en helt annan bemärkelse. Den låter sig inte definieras.

En stor del av hans produktion kom till på 1970-talet. Detta, i kombination med hans umgängeskretsar, fick honom att framstå som vänsterradikal. Det var han kanske personligen, i någon bemärkelse, men att sortera in hans konst i det progressiva sjuttiotalsfacket är direkt felaktigt. Samhällskritisk? Jodå, men vänster? Inte i ordets traditionella betydelse i varje fall.
Hans användande av svastikan är mystiskt. Naturligtvis var inte Dick Bengtsson nazist, men det går inte heller att se någon uppenbar ironi i symbolanvändandet. Den bara dyker upp, till synes omotiverat, som ett grafiskt tecken vilket som helst. Kanske är det inte en bild av fascismen, utan en bild av det totalitära i varje samhällssystem som han vill göra oss uppmärksam på. Kanske är det en provokation. Eller så är det kanske faktiskt bara en grafisk symbol. Själv ger han inga svar.

Moderna muséets inramning av konsten är vacker – med tavlorna som lyser från väggar i kolsvarta rum – men försvårar tolkning ytterligare. På trendriktigt manér ikonifieras såväl konst som konstnär. Men det kanske inte är helt fel ändå. Spänningen mellan konstteoretiskt och personligt i hans konstnärskap har aldrig framstått tydligare.
Kanske är anledningen till att han är så svårfångad inte konstnärens vilja att förvirra tittaren, utan hans längtan att vara något annat än sig själv. Dick Bengtsson var en självdestruktiv person och det lyser igenom hans teoretiska och estetiska vision. På så sätt var han nästan en slags oavsiktlig expressionist. Märkligt.