När jag var filmstudent i början av 00-talet hade jag problem med att få ihop bilderna av Ingmar Bergman. Å ena sidan fanns filmskaparen – en högtravande överklasskonstnär som gjorde filmer om ”Guds tystnad”, där karaktärerna använde ord som ”frukostera” och ”nattsärk”. Honom hade jag – med några undantag – ganska svårt för. Å andra sidan fanns Bergman som privatperson. Han som i intervjuer svor och drog knullskämt, som sades ha spöat upp en kritiker som givit honom dåliga recensioner. Honom roades jag av, men hittade honom inte i själva verken. Visserligen kunde man ana honom i Scener ur ett äktenskap, i Erland Josephsons lite råbarkade karaktär. Men i övrigt såg jag bara den stora ”kinematografen”.

Så, några år senare, läste jag Bergmans självbiografi Laterna Magica – och höll nästan på att trilla av stolen. Här talade en helt annan Bergman till mig; en oborstad och humoristisk sådan vars tonfall påminde om 30-talets autodidakter. Boken var en märklig blandning: dels en uppväxtskildring präglad av sexuell svartsjuka, dels en arbetsdagbok full av nidbilder av samtida kulturkändisar. Hans språk var spefullt och frustande av berättarglädje. Äntligen hade jag funnit honom.

I år skulle Bergman ha fyllt hundra år. Därför har Norstedts gjort en storsatsning och kommer återutge allt från hans arbetsdagböcker och filmmanus till hans romaner och självbiografier. Först ut är just

Laterna Magica, vilket är ett lämpligt val, för inom Bergman-forskningen har fokus på senare år förskjutits från filmaren till författaren. Medan den en gång så populära Det sjunde inseglet numera är en angelägenhet för finsmakarna så lever Bergmans texter ett eget liv. Manusen till Fanny & Alexander och Höstsonaten omtolkas till teater, dagböckerna blir performances och romanerna publiceras i ständiga nyutgåvor (för den som vill läsa mera om detta kan jag varmt rekommendera Jan Holmbergs nyutkomna Författaren Ingmar Bergman). Laterna Magica publicerades första gången 1987 och markerade något nytt i Bergmans skrivande.

Laterna Magica återutges 2018 med förord av J.M.G. Le Clézio (Norstedts).

Redan i manuset till Fanny & Alexander anade man en omorientering; där var Bergman mer målande i sina beskrivningar, och scenerna hade fått en mustighet som saknats i tidigare dramer. Samma teknik kom han att använda i självbiografin, fast på ett mera fullödigt sätt. En annan sak som var ny var det ”sanningskrav” Bergman ställde på sig själv. Självbiografin skulle vara ett naket porträtt, främst av honom själv. I sin bok om författaren Bergman visar Holmberg att man dock ska ta det sista med en nypa salt. Bergmans mor hade till exempel inte spanska sjukan och den lilla Ingmar nöddöptes inte på sjukhuset, som han påstår i boken. Dessutom är vissa tablåer närmast identiska i Fanny & Alexander och Laterna Magica, vilket tyder på att Bergman kan ha stått under det egna fabulerandets inflytande.

När jag i dagarna läser om Laterna Magica är det just denna berättarmässiga opålitlighet som slår mig. Men snarare än en moralisk svaghet uppfattar jag den som ett stilistiskt grepp som ger goda litterära resultat. Ett exempel är fadersporträttet – som Bergman själv kom att ångra för dess förljugenhet – men som rent litterärt nog måste betraktas som ett av 1900-talets bästa (och mest dämoniska). Själv hade jag ett minne av att det upptog stora delar av boken, men när jag läser om den upptäcker jag att pappans faktiska närvaro är minimal. I stället för att beskriva honom ingående väljer Bergman ut några detaljer som får oerhörd styrka – som scenen då brodern före en prygling själv får bestämma hur många slag han förtjänar.

I övrigt använder sig författaren av en suggestiv teknik där han beskriver bestraffningarna i passiv form, vilket gör läsaren osäker på vem som utdelar dem. På så sätt frammanas en fantombild av fadern, en gammaltestamentlig patriark förklädd till hövlig bypräst. Kanske är det också denna teknik som i slutet gör Bergman så ångerfull att han utbrister: ”jag tror mig i minnet ha gjort min far en stor orätt”. Är det så? Ja, kanske. Hur som helst blir det – för att använda ett bergmanskt uttryck – skitbra litteratur av det.

Nu ska det dock sägas att allting i Laterna Magica inte är litterärt guld. För den som sätter på sig genusglasögonen finns en hel del att anmärka: till exempel kallar Bergman kvinnliga skådespelare genomgående för ”flickorna” och mycket av det som han skriver om medarbetarna ger en fadd smak i munnen. Som det särskilt obehagliga avsnittet om den unga skådespelaren som har mage att begära pappaledighet. Överlag håller inte alla avsnitt från arbetsdagboken samma höga kvalitet som de självbiografiska.

Samtidigt går det att vända på detta också, för Laterna Magica hämtar sin litterära styrka just ur sitt oförblommerade tilltal. Att den är så naken och ohämmad i rannsakningen av såväl nära och kära som huvudpersonen själv. Bergman kunde vara en osympatisk jävel – men som författare låg hans styrka i att han kunde se det. På så sätt är detta ett författarhållningens pris. Det vill säga att vissa partier måste komma från röven snarare än hjärtat, för att uttrycka det på bergmanska.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.