Eric är brevbäraren som håller på att förlora greppet. Han gömmer den post han inte klarat av att dela ut i ett skåp hemma. Han är ensamstående pappa till två styvsöner som hamnat på glid.
Dessutom har han aldrig kommit över det där som hände för närmare 30 år sedan, när han skildes från sin första fru. Något som åter blir aktuellt när deras gemensamma dotter tvingar dem att samarbeta som barnvakter.

Ken Loachs filmer brukar kunna beskrivas som socialrealistiska utan att lämna mycket till tröst för publiken (ta till exempel Sweet sixteen eller It’s a free world).
Looking for Eric har en liknande utgångspunkt, men i ett komediformat. Eric har goda vänner på postkontoret som gör allt för att få honom på rätt köl. Främst med hjälp av öl, fotboll och självhjälpsböcker.
En dag när Eric i smyg tröstar sig med sin styvsons marijuana, dyker plötsligt den tidigare Manchesterspelaren Eric Cantona upp vid hans sida. Fotbollslegenden visar sig vara den mentor som Eric behöver för att ta tag i sina problem och till slut orka konfrontera det förflutna. ”Lita på dina medspelare”, säger Cantona.

Ken Loach har sagt att han ville göra en film som visar vad en solidarisk gemenskap kan åstadkomma. Trots det blir inte filmen pekpinneaktig som sådana ambitioner annars lätt leder till.
Det är en varm historia som bärs upp av goda skådespelarinsatser. Framför allt från Steve Evets som Eric och Stephanie Bishop som exfrun Lily. För den fotbollsintresserade är det ett extra plus att se Eric Cantona spela sig själv och kommentera återblickar i fotbollskarriären.
Möjligen kan man tycka att det ibland går lite väl lekande lätt att ta sig ur dystra situationer, eller att Erics före detta fru måste ha en närmast otrolig förmåga till empati och förlåtelse. Men det är inget som stör helhetsintrycket. En feel good-film av Ken Loach är lika oväntad som bra.