Ropet på polis och hjälp väckte mig vid halv fyra på morgonen. Det var Helena, kvinnan som äger den lilla kvartersbutiken mitt emot huset, som skrek i högan sky. Inbrottstjuvarna hade lyckats bryta upp ytterdörren och var nu nästan inne i affären när polisen anlände. De två inbrottstjuvarna övermannades och fick spö efter noter. Uteliggarna framför huset och affären, som annars brukar föra ett j-a liv varje natt, applåderade polispatrullen. Denna släpade med sig de två brottslingarna till den mobila polisstationen i stadsdelen San Juan där tjuvarna med all säkerhet fick mer spö. Denna gång segrade rättvisan men för det mesta förblir brottet både ouppklarat som ostraffat.

Våldsam kriminalitet är ett av Venezuelas allra största problem. Kanske förvånar det, med tanke på att landet framgångsrikt minskar de sociala klyftorna, gjort massiva satsningar på utbildning och arbete. Men ökningen av brottslighet är så kraftig att den blivit ett huvudargument för oppositionen mot Chávez, senast i det val som gick av stapeln för några veckor sedan. Att få ned brottsligheten har varit en central del i regeringens tre R-plan (Revisar, Rectificar y Reimpulsar: Översyn, korrigering och nystart) som skall ge konkreta lösningar på de problem som medborgarna upplever.

I andra latinamerikanska länder har krafttag mot kriminalitet inneburit ”hårdare tag” – tyngre vapen, snabbare insatser och mindre hänsyn till mänskliga rättigheter. När vänsterregeringen i Venezuela skulle börja ta krafttag mot kriminaliteten gjorde man en framträdande människorättsaktivist till chef för Polisuniversitetet.  
Soraya El Achkar arbetade och ledde det fristående och erkända Nätverket för Stöd till Rättvisa och Fred i 25 år. År efter år producerade de svidande kritiska rapporter om situationen i Venezuela där polisen inte bara torterade och misshandlade utan även mördade venezuelaner som hon registrerade i en kall statistik. Denna kritiska sida mot staten var dock ingen barlast för El Achkar när hon sökte posten som rektor för det nya Polisuniversitetet. Tvärtom, menade president Hugo Chávez, sådana meriter är mer eller mindre en förutsättning för att kunna skapa en venezuelansk polis med en helt ny mentalitet.
Soraya El Achkar, rektor för UNES, La Universidad Nacional Experimental de Seguridad, och även statsekreterare i Nationella polisrådet tar emot Flamman på det upprustade Polisuniversitetet i Caracas och berättar om hur arbetet började.
– År 2006 genomfördes på initiativ av regeringen en omfattande enkätundersökning på temat ”Vad är det för slags polis vi har och vilken vi vill ha?” Vi drog fram allt, negativt och positivt. I dessa studier och rådslag fick vi fram den nya Polismodellen som omfattar hela poliskåren.
Alla, understryker den blåögda och ljushåriga rektorn, ställde kravet på bättre polisutbildning. Under decennier hade den dåvarande utbildningen stagnerat, den var undermålig och bara småkurser genomfördes.
Det stod klart att polisen var en del av problemet. En stor del av polis- och rättsväsendet var genomsyrat av korruption, och själva delaktiga i brott. Idag vet man, efter undersökningar, att ett av fem brott utförs av polisen. Man vet också att tolv venezuelaner dör i händerna på polisen varje månad.

Den omfattande enkätundersökningen 2006 blev bindande för regeringens beslut och Chávez tvekade inte; en ny polis skulle bildas. Efter år av föreberedelser invigdes sen nya polisen, Policía Nacional Bolivariana (PNB) den 20 december 2009. Polisuniversitetets uppgift är att forma en helt ny polismyndighet från början.
Vi går runt på det stora och rymliga universitetsområdet. ”Buenas tardes!” god eftermiddag, säger ett tjugotal män och ett tiotal kvinnor som har lektion i självförsvar när vi klampar in i ett av klassrummen. Nere på gårdsplanen står aspiranterna uppradade för att genomgå fysiska prov. Klarar de inte dessa blir de heller inte antagna till den nya polisen. De ser nervösa ut och en och annan som har för mycket överhäng får svårt att pressa hakan upp till stången.
Den nya bolivarianska polisen får sin teoretiska utbildning i dessa korridorer. Men den fick sitt eldprov i stadsdelen Catia, drabbad av mord och grov kriminalitet. Med den nya PNB-polisen försöker myndigheterna inte bara reducera brottsligheten utan också få de nya poliserna att bli en del av vardagen som invånarna ska kunna ha förtroende för.
UNES´ pedagogiska riktlinjer bryter mot de traditionella. ”Inte bara eleven dras in aktivt utan även samhällsmedborgarna i olika aktiviteter och aktioner, individuellt eller kollektivt, som har solidaritet, samarbete, jämlikhet, rättvisa och förpliktelser med befriandet av människan och utrotandet av alla slags former av förtryck, exploatering och exkludering av människan” lyder de.
En ömsesidig relation polis-samhälle är målet, säger El Achkar.
– Den nya PNB-polisen föddes i december 2009 just i Catia. Och varför just där? Catia har den största brottsfrekvensen i Caracas. Och vi ville visa att med en ny polis kan vi få ner brottsbenägenheten utan att bryta mot de mänskliga rättigheterna. Men för att det ska vara möjligt behövs människorna i området. Och de behöver polisen som idag inte sitter inne på en polisstation som invånarna tidigare var rädda för att besöka. Idag spelar poliserna fotboll med ungdomarna, hjälper flickorna och utgör en del av stadsdelens ”inventarier”. För bara tillsammans kan vi få fram var vapnen finns, vem som utför morden och vad kan vi göra tillsammans för att förbättra livet i området. I klartext; upprätta ett underrättelsenät som framför allt utgörs av invånarna i området som underlättar polisens kort- och långsiktiga arbete.

Uppgifterna är oerhört komplicerade för här handlar det om hänsynslösa mördare, knarklangare eller tjuvar som måste bekämpas utan att deras grundlagsrättigheter förtrampas.
Men en uppgift förvånar mig och den är att denna ”närpolis” har fått undervisning på basis av erfarenheterna från Nordirland och Nicaragua där kontakten med människorna i området prioriteras. Men det fungerar, säger El Achkar.
– Vi har haft framgång i Catia för brottsligheten har minskat med 50-60 procent. Det interfamiliära våldet har reducerats enormt för i arbetet dras hela familjen in när den får besök av PNB-polisen i hemmet.
Framgången för den nya polisen handlar också om pengar och arbetsvillkor.
Alexandra Michel arbetade fem år i Caracas Metropolitanpolis. Hon är en av 6 500 aspiranter som fajtas om hälften så många PNB-platser som ska tillsättas i nästa kull på UNES. Hon är liten till växten, småknubbig men säger att de fysiska testerna inte ska vara något problem.
Vad är det då som lockar henne att gå över till PNB?
– Arbetsvillkoren och arbetstiderna. Jag arbetar 24 timmar och är ledig 48. Det är oerhört slitsamt och det är omöjligt att fortbilda sig med sådana arbetstider. I PNB är arbetsdagen åtta timmar och lönen mycket högre.
Polisen har traditionellt varit skamlöst dåligt betald vilket har stimulerat korruptionen. Och med de obegripliga summor av pengar som knarkkartellerna rör sig med har tusentals poliser på kontinenten varit ett lätt byte.

Inte i något land kan vi ha ambitioner att garantera människorna säkerhet om vi inte ger polisen anständiga löne- och arbetsvillkor, säger Pablo Fernandez, samordnare för Nätverket för Stöd till Rättvisa och Fred.
Fernandez är Soraya El Achkars efterträdare i Nätverket. Han fungerar som rådgivare och ger en rad kurser till UNES.
– Till exempel, en poliskommissarie i Caracas som har arbetat hela sitt liv och är på väg att pensioneras tj
änar som mest 600 dollar, (knappt 4 000 kronor). En nyexaminerad polis tjänar i bästa fall cirka 300 dollar. Och då ska du tänka på att leva i Caracas är dyrare än London eller Barcelona.
Pablo Fernandez säger att motståndet från de gamla MP-poliserna var stort tills president Chávez kungjorde att den nya PNB-polisen som ingångslön skulle tjäna 3 000 bolivar (4 613 kr).
– Dagen efter hade vi en anstormning av MP-poliser som nästan tog sig in i UNES via fönstren, säger han skrattande.
– Det visar att nyckeln ligger i en uppvärdering av polisarbetet i form av ett materiellt och moraliskt erkännande av polisen.
En nyutexaminerad PNB-polis tjänar i dag mer än en kommissarie med 30 års tjänst inom Metropolitanpolisen. Den stora Metropolitanpolisen (MP) ska successivt försvinna och PNB, Bolivarianska Polisen, ska ta över.
I den nya polisen har skillnaden mellan officer och trupp försvunnit, nödvändigt för att polismannen ska kunna söka en högre tjänst. Studier är också nu ett krav för att kunna stiga i karriären. Polisagenten behöver inte längre betala sin egen uniform och han har nu ett eget vapen och inte ett roterande vapen mellan 10-15 poliser. Nu sätts polisen på skolbänken igen och fortbildas i hur han ska gripa en person. Förut drog polisen sitt vapen och sköt. Nu vet de att som sista alternativet får de använda sitt tjänstevapen, hävdar Fernandez.

Även sociala frågor som bostadsbristen har aktualiserats med den nya PNB-polisen. Poliserna bor i typiska fattigområden, ofta granne med en brottsling och blir lätt ett militärt mål för den organiserade brottsligheten. Därför har bostadsfrågan blivit en prioriterad fråga att lösa vilket förbättrar polisens livskvalitet
– PNB-polisen har bara ett år på nacken och vi kan redan nu se en förändring, fortsätter Pablo Fernandez. Den polis som allmänheten förkastade för ett år sedan, vinner gradvis ett erkännande och förtroende hos befolkningen som noterar en attitydförändring hos denne polis. Igår hyste folk rädsla, idag har de respekt för polisen.
Bara några dagar återstår innan parlamentsvalet och oppositionens politiska käpphäst är, just det, den personliga säkerheten. Några dagar innan har 100 medlemmar i högerpartiet Primero Justicia brett ut vita lakan nedkletade med röd färg föreställande blod och ett antal kartongkistor som de ställde av utanför ett regeringskontor i Caracas.
– Vi protesterar till förmån för freden och rättvisan och ett Venezuela utan straffrihet, sa partiledaren Julio Borges.
Soraya El Achkar skakar på huvudet när jag frågar henne om oppositionens plan för säkerhet. I hennes ögon är det samma som den latinamerikanska extremhögerns.
– Det är samma förslag på repression, användandet av polisen som en väpnad gren för att kriminalisera de fattigas kamp för ett bättre liv.
Som högern i El Salvador eller Honduras där de talar om ”En järnhand mot brottslingarna”?
– Det är högerns projekt som är lika överallt om en ”Järnhand”, dödsstraff, bly, urskillningslösa razzior och armén ut på gatorna. Den historien känner vi mycket väl till i Venezuela för den upplevde vi förut. Som aktivist för de mänskliga rättigheterna under 25 år kan jag bekräfta de egna erfarenheterna av en repressiv polis mot de fattiga, inte mot brotten eller brottslingarna utan polisen som sattes in mot de svarta, folkrörelsen, främst ungdomar, som har avlidit i händerna på polisen. De tolv personer som dör i händerna på polisen varje månad är resultatet av högerns modell och syn på säkerhet.

Men säkerheten kan inte begränsas enbart till polisen, menar El Achkar och pekar på att arbete, utbildning, hälsovård, gatubelysning, sophämtning och en allmänt bättre mänsklig tillvaro är viktiga beståndsdelar för att reducera brottsligheten i ett land.
– Vi kan inte tala bara om polisen. När vi talar om ”säkerhet” talar vi om ett system som polisen är en del av.
I systemet finns också åklagarämbetet, domstolarna, fängelserna och hela det preventiva systemet med politiska åtgärder som är andra delar av samma problem.
– Om vi inte lyckas få brotten inför domstol och få ett korrekt domstolsbeslut på dem i tid, fortsätter vi leva i osäkerhet. Det hjälper inte att bara reformera poliskåren om vi inte samtidigt reformerar hela den sektor som är relaterad till säkerheten, säger El Achkar.

Det har börjat skymma och jag tar en taxi tillbaka till San Juan. Som så många andra Caracasbor drar jag mig för att komma hem efter skymningen i dessa kvarter. Helena har börjat dra ner jalusierna i den lilla kvartersbutiken och förbereder sig för nattens ovisshet. En plåtslagare har reparerat jalusierna och monterat ett nytt lås.
Åtta dagar efter intervjun med den kvinnliga rektorn på Polisuniversitetet i Caracas inleder polisen i Ecuador ett försök till statskupp. Presidenten Rafael Correa kidnappas men fritas tio timmar senare av en specialstyrka ur armén som beskjuts av polisens krypskyttar. Fem personer dödas och 300 skottskadas. Parallellerna till statskuppen i Venezuela i april 2002, när den gamla Metropolitanpolisen i Caracas sköt demonstranter från taken, är slående lika. Priset för en dåligt fungerande polis kan vara mycket högt.
Dick Emanuelsson