Apropå titeln för sin debutroman Kalla det vad fan du vill, säger Marjaneh Bakhtiari i en intervju i DN: ”Jag tänkte att om man skulle kalla min bok för en invandrarroman skulle titeln vara min replik och inom parentes skulle det stå: ’Men jag vill att du förklarar för mig varför du gör det’”. Det säger något både om litteraturens villkor i Sverige, och om Bakhtiaris skarpa blick för det samtida samhället.
I romanens centrum står Bahar, äldsta dottern i familjen Irandoust, som kommit till Sverige från Iran. Runt henne bjuds på ett brokigt och hastigt tecknat, men rikt, persongalleri. Till exempel möter vi föräld-rarna som, i grunden drivna av samma dynamik, glider iväg åt varsitt håll. Panthea, som varit kärnfysiker i Iran, har bestämt sig för att bli svensk. Punkt. Hon anstränger sig för att lära sig behärska språkets finesser genom att slå upp allt i ordböcker, och försöker dechiffrera svenskarnas seder och bruk.
Pappan Amir, förläggare och poet i Iran, söker istället krampaktigt fotfäste i historien, predikar enträget sitt budskap om de stolta iranska kulturella traditionerna, också för kunderna på den pizzeria där han börjar arbeta.
Karaktärerna är visserligen typer, men det lätta karikerandet får dem inte att lämna världen, utan tvärtom teckna en klarare bild av verkligheten.
Dessutom skrattar man sig fördärvad. Det är i humorn man tydligast noterar skärpan och lyhördheten. Här är en författare som sett, lyssnat och förstått. När hon återger replikerna bryter iranierna på ett annat sätt än Ahmed från Libanon. Och den kverulerande rasistgubben Bertil, som är farfar till Bahars pojkvän, talar inte samma skånska som Bahar. Det är inte någon petig hyperrealism som ligger bakom. Det är för att vi måste höra hur det låter för att humorn ska vara som bäst. Bakhtiari har en tajming som skulle göra varje stå-upp-komiker avundsjuk. På 300 sidor hinner hon måla upp scen efter scen med allvar och asgarv.
Så detta med ”invandrarroman”. På senare tid har unga författare som Alejandro Leiva Wenger, Jonas Hassan Khemiri och Johannes Anyuru uppmärksammats.
Det positiva mottagandet har många gånger varit pinsamt stereotypt. Det har varit ”spännande”, särskilt med syntaxbrytande ”förortstugg”. Snabbt har de fösts ihop till genre – i praktiken negativt definierad. Men de är i väsentliga avseenden olika. När de formexperimenterat har de gjort det för att de behövt det i förmedlandet av något viktigt, något eget. Det har inte varit samma språkinnovationer, eftersom de belyst olika saker. Det som förenar är viljan att berätta och den, med nödvändighet, långt över genomsnittliga talangen att göra det.
Det har Bakhtiari gemensamt med de ovan nämnda. Hon representerar ingen litterär ”trend”, utan hittar ett effektivt sätt att säga något om samtiden. Inte självbiografiskt, utan realistiskt. Så nej, det här är inte en ”invandrarroman”. Det är en roman som handlar om Sverige. I den finns också de utvandrare som blivit invandrare – inte som vandrande kategorier, utan som personer. Bakhtiari går inte ut programmatiskt och kräver plats åt någon. Genom att själv se, synliggör hon människors specifika och allmänna problem – låter dem därmed ta plats, som människor. I en nyckelscen intervjuas Bahar av en journalist, till ett program som ingår i en ”demokratisatsning”:
– Okej. Skulle man kunna säga att du har dubbel iden… dubbel kulturell identitet?
– Asså ursäkta maj, men när du sajer de så låter de som om de e cancer. Du vet, nåt man lider av.
Det här är en grymt bra och vansinnigt rolig bok. Berättartekniskt finns en del som är för slängigt, några karaktärer som inte blommar ut, scener som balanserar på gränsen till pekpinnar ibland, cynism ibland. Men det blir radanmärkningar.
Marjaneh Bakhtiari är född 1980. Hon säger att hon inte läser så mycket skönlitteratur och gärna vill göra reportage och dokumentärer i framtiden. Med den här blicken kan det nog bli bra vad hon än väljer för uttryckssätt. Som författare och samhällskommentator har hon redan lämnat ett viktigt bidrag som förtjänar en bred läsekrets.
