Vi kan säga det nu: Vänstern har vunnit idédebatten om vinsterna i välfärden. Propositionen om vinstbegränsningar som presenterades i fredags (19/1, 2018) är början till det nya systemskiftet i välfärden. Nyliberalismens idéer och marknadsanpassning av blandekonomin har visat sig vara värdelösa verktyg och enormt resurskrävande i ett välfärdsbygge som vårt. Nu knorras det om bristerna i New Public Management från fler håll än vänster och stödet för den nyligen framlagda propositionen har ett stort folkligt stöd. Vi vann!

Nu inleds rond två i slaget om välfärden, för allt pekar på att vinstfrågan blir en valfråga – igen! (Läs mer om det här). Propositionen, som civilminister Ardalan Shekarabi (S) och V:s partiledare Jonas Sjöstedt presenterade kommer framförallt att sätta åt de stora omsorgs- och skolföretagen, de som mjölkar välfärden på flest miljarder. Detta eftersom regeringen efter remissrundan har lättat på reglerna för stiftelser och andra idéburna organisationer – det vill säga de som inte är vinstdrivande. Den uppmärksamme har också noterat att sjukvården inte är inkluderad i förslaget, med hänvisning till att där gäller andra regler, och därför krävs andra begränsningar, vilket innebär ett annat ännu ospecificerat förslag.

Det är klart att vi som inte tycker att marknadstänket ska vara kvar i välfärden överhuvudtaget hade velat ha ett mer långtgående förslag – men propositionen är det närmaste en riktig systemförändring vi varit på flera år. Även om förslaget hade varit att företagen får göra 10, 11 eller 12 procents vinst på det operativa kapitalet hade det varit bra – för ett regelverk kan alltid förändras och skruvas åt. Men i dagsläget finns det inte alls. Det är viktigt att ha i bakhuvudet.

Högerns opinionsskribenter är desperata och rädda. Desperata för att de vet att de har förlorat och rädda för det inflytande över regeringens politik som Vänsterpartiet har haft under mandatperioden

Att vänstern faktiskt har vunnit märker man inte minst på landets alla borgerliga ledarsidor. De är så arga, besvikna och förundrade över hur det kan få gå till så här. DN:s Gunnar Jonsson skräder inte orden (19/1, 2018). Jonas Sjöstedt ”skummade av förakt för privat företagsamhet” och ”Ardalan Shekarabi (S) såg mer måttligt road ut” på presskonferensen enligt Jonsson. Förslaget är baserat på ”Ilmar Reepalus miserabla välfärdsutredning” och dessutom, konstaterar Jonsson, är det folkliga missnöjet som Shekarabi pratade om på presskonferensen ”osynligt”.

Högerns opinionsskribenter är desperata och rädda. Desperata för att de vet att de har förlorat och rädda för det inflytande över regeringens politik som Vänsterpartiet har haft under mandatperioden. Man kan fråga sig om vinstbegränsning i välfärden och några generella, men små, välfärdsreformer verkligen ger fog för den rädslan? Från vänster hörs också röster (få men högljudda) om hur vinstförslaget inte är tillräckligt radikalt och borde stoppas i papperskorgen tillsammans med det samarbete som V har med regeringen. Vill ni veta hur den ekonomiska politiken skulle sett om V inte tvingat till sig lite inflytande? Tja, det är bara att titta på uttalanden och artiklar av Mikael Damberg och Ann Linde, så kan ni ju ana.

Det vänstern fått i vinstförslaget är inte allt och framförallt är inget vunnet förrän det klubbats i riksdagen. Men i en valrörelse där man redan vunnit idédebatten om välfärden så kommer det förhoppningsvis också synas i valresultatet. För nu finns chansen att förorda ett nytt systemskifte för välfärden – ett som bygger på resurser åt varje skola, HVB-hem och äldreboende efter behov och inte utefter en konstgjord och påhittad efterfrågan som styrs av privata företags vinstintresse.