En häftad, sliten bok, köpt på Myrorna för en femma, har öppnat mina ögon för Georg Uhlin. Han föddes 1909 i en sågverksby i Ådalen och dog 1992, 83 år gammal. Då hade han, efter sin pensionering och ett intensivt verksamt liv som sjöman och facklig förkämpe, givit ut tre böcker och skrivit tre skådespel. Georg Uhlin är – vill jag hävda – en obegripligt förbisedd arbetarförfattare.

Jag läser fyndet från Myrorna, novellsamlingen Resor till dödens kust, utgiven 1979, och känner ilningarna komma: En ”ny” Ove Allansson. Ännu en sjöfolkets förkämpe, med eget språk och egen ton. Efter att ha läst novellsamlingen Helvetesskeppet, som kom ut 1975, och romanen Dessa mina minsta små, från 1978, är jag bergfast övertygad om Georg Uhlins storhet som arbetarförfattare.
I novellsamlingarna skriver han om sjömännens ohyggliga slit i det tidiga seklets uttjänta segelskutor. Han skildrar det klassamhälle som rådde ombord i 1920- och 30-talens båtar. Han berättar om befälens övergrepp på manskapet, om trångboddheten i unkna, tuberkulosförande skansar. Uppenbarligen fanns mycket av det onda kvar i ång- och dieselfartyg ända in i andra världskrigets tidevarv.

Titelnovellen i Resor till dödens kust är en skildring om sjömännens helvete under brinnande krig. Tvåtusentonnaren s/s Slagö går i konvoj längs Hollands kust med malm – mat till Hitlers krigsmaskin. Georg Uhlins alter ego Jan Brodde och dennes kamrater överlever mirakulöst. Andra båtar, sämre lottade av krigets nyckfulla fru Fortuna, går under med man och allt.
Med sjömännens under dödsfara intjänta krigsriskersättningar var det, sett med statens snikna ögon, så vist ordnat att pengarna sattes in på spärrade så kallade KX-konton till vilket skattemyndigheten hade tillträde. Resultatet blev att svenska sjömän när de kom hem, mer eller mindre krigsskadade, inte hade några riskpengar att få ut. De var hämtade av skattmasen utan indrivningsbeslut.
”Detta grötförmynderi var en av de svartaste och mest förbannade fläckarna på svensk demokrati. Den mest utsatta gruppen inom svenskt arbetsliv ställdes helt rättslös och förvägrades rätten att disponera över egna inkomster”, skriver Georg Uhlin.
Boken Dessa mina minsta små skildrar sågverksfolkets utsatthet i sekelskiftets Ådalen, svältlöner, barackbostäder, kroppsnedslitande arbete från tidig ålder, tuberkulos, täta barnafödslar och alltför många och tidiga begravningar.
Skildringarna av livet i timmerskogen är Dan Andersson-vaccinerande, fjärran från kolarkojeromantik. Här gällde omänskligt hårt arbete från gryning till mörker. Maten, när den fanns, bestod oftast av kolbullar och det eviga amerikanska fläsket. Sovandet i rökosande, trånga, skitiga kojor stördes av mer än snarkanden och utsöndringar från svettsmutsiga kroppar. De som tvingades ligga på jordgolvet, gemensamt för djur och människor, väcktes när hästarnas urin rann på eller under dem.
Men mitt i allt elände, i båtar, baracklängor eller skogskojor, glimmar emellanåt solidariteten, kamratskapet och den försonande folkliga galghumorn som det ljusa i den mörka livsväven.
Georg Uhlins författarskap har det självupplevdas tyngd. Språket är mustigt, kryddat med färgstarka vändningar och med en hisnande dialogföring på allt mellan ångermanländska och sjömansengelska. Hans bakgrund förklarar det patos och den absoluta tilltro till fackligt engagemang som genomsyrar hans böcker.
Lars Furuland, pensionerad professor i litteraturvetenskap, särskilt litteratursociologi, vid Uppsala universitet, är den främste kännaren av svensk arbetardiktning. År 2006 gav han, tillsammans med sin efterträdare Johan Svedjedal, ut ett nästan 600-sidigt standardverk om svenska arbetardiktare och vänsterförlag – Svensk arbetarlitteratur.
Att Georg Uhlin inte nämns i verket är en miss, säger Lars Furuland utan omsvep. ”Blir det en nästa upplaga skall han självklart med.”