1974 fick författaren Per Wahlöö frågan varför han och partnern Maj Sjöwall tvingat den amerikanska filmatiseringen av deras bok Den skrattade polisen till att byta namn på huvudpersonen kommissarie Martin Beck till Jake Martin.

”Det gjorde vi därför att inte något obskyrt televisionsbolag i Hollywood skulle få den juridiska möjligheten att använda våra figurer för att bygga upp tv-serier som skrives av helt andra personer och som vi inte alls har någonting med att göra”, svarade Wahlöö.

Hollywood slog aldrig klorna i varumärket Beck men det gjorde som bekant TV4. Drygt 40 år senare poserar statsminister Stefan Löfven i ett av kanalens underhållningsprogram iförsedd stödkrage som den prillige grannen i Beck-filmerna och levererar den patenterade repliken ”Ska’ru ha dig en stänkare”. Grannen är förvisso inte en av Sjöwall-Wahlöös skapelser, men det är däremot den marxistiske och kårandaföraktande Gunvald Larsson, som i Mikael Persbrandts rolltolkning – med repliker som ”Jag knullar skiten ur din fru två gånger i veckan medan du sysslar med momsredovisning i Skärholmen” – korades till svenska polisers favoritsnut i en omröstning av polisförbundet.

Hur kom det sig att två kommunistiska författare som skrev böcker med det uttalade syftet att övertyga svenskarna om kommunismens nödvändighet i stället blivit TV4:s främsta vapen i kampen om reklammiljonerna? Det frågar sig Johan Erlandsson i sin Sjöwall-Wahlöö-biografi Boken om Beck och Sjöwall-Wahlöö och tiden som for. Det har skrivits mycket om Sjöwall-Wahlöö tidigare och deras betydelse för den svenska deckartraditionen men antagligen inget lika personligt. Per Wahlöö avled dessvärre redan samma år som den sista boken i Roman om ett brott-sviten kom ut 1975 men Erlandsson kommer ändå med mycket nytt tack vare ett gediget arkivgrävande och intervjuarbete. Inte minst då med Maj Sjöwall, som själv avled i våras och alltid var en tacksam citatmaskin, oavsett om det handlade om att ta heder och ära av senare generationers kriminalförfattare eller om att vädra sitt missnöje med hur arvet efter hennes och Wahlöös skapelse förvanskats.

Johan Erlandsson (f. 1977) har tidigare bland annat skrivit en biografi över Allan Edwall, Då kan man lika gärna kittla varandra (Atlas, 2009). Foto: Johan Bergmark

Sjöwall berättar om hur de blev livskamrater i kärlek, kommunism och skrivande i en lägenhet på Sveavägen dit Wahlöös bedragna ex-fru ibland tittade förbi för att hälla filmjölk i brevlådan medan Sjöwalls pappa – som var medlem i fascistiska Munckska kåren – sade upp kontakten när det kom fram att hon köpt kalsonger till sin kommunistiske pojkvän på faderns nota på NK.

Hemma på Maj Sjö­walls kyl­skåp hänger för­utom foton på barn­barn och Lenin även ”ett medlems­kort i säll­skapet Ture Sventons vänner som ger henne tillåtelse att äta semlor året runt”.

Erlandsson har ett öga för detaljer som fångar personerna han berättar om. Hemma på Maj Sjöwalls kylskåp hänger förutom foton på barnbarn och Lenin även ”ett medlemskort i sällskapet Ture Sventons vänner som ger henne tillåtelse att äta semlor året runt”. Men författaren blundar inte heller för det mörka, som Wahlöös misshandel eller Sjöwalls eget alkoholmissbruk som resulterar i en volta i danskt fängelse efter att hon försökt köra bil med 2,51 promille i blodet (vilket även med danska mått mätt anses för mycket).

Boken om Beck och Sjöwall-Wahlöö och tiden som for är en bok som ”glider ner lätt, som att äta tårta med lite malört i” för att använda Maj Sjöwalls eget uttryck.