Inför arbetet med Morgonstjärna-sviten har Karl Ove Knausgård berättat om våndan att skriva påhittade romanfigurer. Att en erkänd författare har svårt att skildra andra erfarenheter än sina egna är lätt att håna, men Knausgårds uttalande belyser något viktigt. Ju längre karaktären är från författaren desto mer krävs vad gäller efterforskning, inlevelse och djärvhet.
I Jag sjunger och bergen dansar kastas läsaren mellan olika berättare i en katalansk bergsby. En mångfald av byns invånare – döda som levande, mänskliga som icke-mänskliga – får komma till tals. Irene Solàs lekfulla arbete med berättarpositioner är helt klart djärvt, och visar varför skildring av andras perspektiv kräver stor hänsyn.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!