Häromveckan fick jag en oväntat underbar konstupplevelse. Sådant händer inte jätteofta. Det var en känsla som gick som en solstråle genom kroppen, när den intuitivt vet att det händer något riktigt bra och klingar av samspelande resonans och enskilda delar får ny mening tillsammans. Det var den amerikanske konstnären Rashid Johnsons utställning Sju rum och en trädgård på Moderna Museet i Stockholm. Okej, museets fixering vid anglosachsiska konstnärer börjar bli fånig, men ändå.
Bakgrunden är att Johnson bjudits in att göra en omhängning av museets samling av efterkrigstidens konst, vilket är en av de starkaste delarna och samtidigt den mest problematiska, så hårt förknippad den är med museichefen Pontus Hultén machistiska ledarskap och okritiska hyllande av den vita och manliga konsten. Många av dessa verk har visserligen kvaliteter, och det är bra att de visas så att vi kan få en uppfattning av den amerikanska abstrakta expressionismen med sina utopiska idéer om ett otyglat psyke i kontrast till det efter andra världskriget kollapsade Europa. Kritiken mot den i dag är förstås att den här urkraften som de vilda och skrymmande målningarna, trots att de utförts av vita män, gjorde anspråk på universella värden och att den förmodade friheten bekostades av alla andra (icke-vita och kvinnor).
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
