Häromveckan fick jag en oväntat underbar konstupplevelse. Sådant händer inte jätteofta. Det var en känsla som gick som en solstråle genom kroppen, när den intuitivt vet att det händer något riktigt bra och klingar av samspelande resonans och enskilda delar får ny mening tillsammans. Det var den amerikanske konstnären Rashid Johnsons utställning Sju rum och en trädgård på Moderna Museet i Stockholm. Okej, museets fixering vid anglosachsiska konstnärer börjar bli fånig, men ändå.
Bakgrunden är att Johnson bjudits in att göra en omhängning av museets samling av efterkrigstidens konst, vilket är en av de starkaste delarna och samtidigt den mest problematiska, så hårt förknippad den är med museichefen Pontus Hultén machistiska ledarskap och okritiska hyllande av den vita och manliga konsten. Många av dessa verk har visserligen kvaliteter, och det är bra att de visas så att vi kan få en uppfattning av den amerikanska abstrakta expressionismen med sina utopiska idéer om ett otyglat psyke i kontrast till det efter andra världskriget kollapsade Europa. Kritiken mot den i dag är förstås att den här urkraften som de vilda och skrymmande målningarna, trots att de utförts av vita män, gjorde anspråk på universella värden och att den förmodade friheten bekostades av alla andra (icke-vita och kvinnor).
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men hur ska de ges en kontext där de både skärskådas och samtidigt får jazza loss och avnjutas? Rashid Johnson, själv abstrakt målare, har i utställningen gjort en hängning där han blandat upp med egna verk. I första rummet är expressionister som Jean Dubuffet, Jackson Pollock, Willem de Kooning och Barnett Newman monterade på en magasinställning mitt i rummet. Det är avslappnat och lite som om Johnson bjudit hem dem till sig för ett informellt samtal. Nästa rum möter besökaren med en jättesäng att slå sig ned i. Över den hänger Henri Matisses berömda jazz-svit från 1947, collage av urklipp ur papper i glödande färger med blommor och dansande gestalter och på en skärm framför sängen pågår ett filmprogram. När jag kommer in råkar det vara Every Ocean Hughes Sense and sense, med dansare som utför en absurd gångdans, liggandes på Sergels torgs svartvita stenmönster. Platsen som formgavs – och används – som arena för det fria ordet. Vilket möte! I filmen Black and blue, syftande på musiken av Louis Armstrong som spelas i bakgrunden, syns konstnären i hemmiljö med sin familj i vardagliga sysselsättningar.
Men alla är inte lika begeistrade som jag. I sin radiorecension säger P1:s recensent Mårten Arndtzén att Rashid Johnson är dels ”intresserad av konst och dels identitetspolitik”. Som om en postkolonial diskurs inte varit en integrerad del av konsten sedan decennier. Mot slutet kommenterar han Johnsons självbiografiska film med att han minsann inte verkar lida särskilt mycket, att han skymtar en målning som nog är värd en hel del och – hur vågar han? – sitter och äter ostron. ”Är det svart?” Nej, avslutar han i en parafras på Louis Armstrong, för konstnären är nog: ”Vit på insidan, svart utanpå”. Det vill säga salongsfähigt svart så att Moderna Museet inte behöver riskera något.
Men det är precis tvärtom. Bilden av en svart man som vilar i sitt hem och umgås med sin fru är en motbild till den stereotypa förställningen om svarthet förknippad med våld och underordning. Detta är Rashids poäng, som går över huvudet på Arndtzén. Det om något visar att museets genomlysning av samlingen är mer relevant än någonsin.
