Under veckan har många förfasat sig över en artikel i Expressen (22/8) med tillhörande video om Leif-Ivan Karlsson och hans lyxliv. Leif-Ivan, eller ”The King of Fucking Everything” som han själv kallar sig, har tjänat storkovan på flyktingboenden, och bor därför i en vräkig 50-miljonersvilla i Tullinge, utanför Stockholm. För Expressens reporter visar han stolt upp de dyra bilarna, den snabba båten som grannarna, sossarna och ”jantarna” hatar. Kronan på verket är de handgjorda förgyllda möblerna från Egypten – som Leif-Ivan och Saddam Hussein är ensamma i världen om att ha köpt.

Förutom Leif-Ivans hem besöker Expressen även hans flyktingförläggning i Fagersta. Här är det trångbott, smutsigt och långa köer till toaletterna – kort sagt, en svår tillvaro för människor som försöker skapa sig förutsättningar för ett nytt liv. På två år har Leif-Ivan Karlsson fakturerat Migrationsverket 140 miljoner kronor. Trots de bisarra kontrasterna mellan Leif-Ivans överväldigande lyx och de torftiga levnadsförhållandena på förläggningarna, verkar det hela vara i sin ordning.
I alla fall rent juridiskt. På ett moraliskt och politiskt plan finns det all anledning att ifrågasätta rimligheten i att ju sämre standard det är på Karlssons asylboenden, ju större vinstmarginaler (bestående av skattemedel) blir det för Karlsson. Leif-Ivan blir kanske, med sitt vulgära överflöd och förakt för ”jantar” och den svenska avundsjukan, det närmsta vi kommer en entreprenör av amerikanska mått. En svensk Donald Trump, rentav.