Statsbildningar är tillfälliga saker. I ett historiskt perspektiv är det få som är speciellt gamla – alla som gått i skolan före 1991 kommer ihåg en värld där Sovjetunionen och Jugoslavien var självklara delar på världskartan, enhetligt färgade, sedda som slutprodukten av utvecklingen ända till den dag de bröt samman.
Det ligger i en statsbildnings natur och intresse att framstå som självklar. Men ytterst få statsbildningar är speciellt gamla – Sverige är faktiskt en av de äldsta med sina cirka 800 år på nacken. Det är i sig inget argument för någonting. Den verkliga frågan är om en statsbildning motsvarar en social verklighet – om den omfattar ett samhälle.

I vissa fall är det historiskt sett uppenbart att statsbildningar har dolt verkliga motsättningar illa. Unionen mellan Sverige och Norge (upplöst 1905) var ingen vänskaplig union. De flesta norrmän betraktade unionen som oönskad beskyddarverksamhet och röstade för sin självständighet så fort de fick chansen. Unionen omfattade inte ett samhälle utan två och föreningen var olycklig.
Men om de flesta kan vara överens om grundprincipen om att en statsbildning skall omfatta ett samhälle får man medge att inte heller ett samhälle är evigt existerande. Statsbildningen var till exempel en aktiv del i skapandet av ett tyskt och italienskt samhälle.
Nu finns de som hävdar att EU skulle kunna bygga fram ett europeiskt samhälle, på samma sätt som den tyska statsbildningen skapade ett tyskt samhälle. Men mellan dessa exempel finns avgrundsskillnader.
EU-konstruktionen har många drag av statsbildning, men en federal sådan och dessutom en mycket omfattande. Det finns knappast någon som tror att det EU som vi nu kan se konturerna av mellan Portugal i väst och Turkiet i öst, Norge i nord och Italien i syd kan ha ett enda språk.

Det enda tänkbara alternativet idag, ett EU med engelska som det gemensamma språket skulle utestänga en överväldigande majoritet av befolkningarna i dess medlemsländer. Utan gemensamt språk är en gemensam debatt allvarligt försvårad.
Att spåket är viktigt för det politiska livet kan man se på några av de länder som är delade språkligt sett. Politiken i Belgien är skarpt delad, med en uppsättning flamländska partier och en uppsättning franskbaserade.
Men ett samhälle utgörs av mer än språk. För att en diskussion skall kunna föras krävs en gemensam infrastruktur att föra den igenom. De flesta media är nationella, liksom andra organisationsstrukturer.
Fackföreningar, partier, skolsystem, politiska och juridiska strukturer är till största delen nationella. Det finns mycket lite av politisk aktivitet förutom den länkad till Europaparlamentet, över nationsgränserna. Det som händer när viktig politisk aktivitet flyttas till en nivå där det saknas förankring, är avdemokratisering. Möjligheter till påverkan från partiers och fackföreningarnas medlemmar minskar. Påverkan uppifrån, från den borgerliga statsapparaten, ökar.
Den europeiska integrationen är ett enande av ett antal europeiska länder utan några av de ingredienser som skulle göra det möjligt att ske på demokratisk väg. Men det är ingen slump: EU är en konstruktion som börjat med ett antal handelsfördrag, en frihandelszon och en juridisk apparat. Först därefter var det tal om det man visste skulle bli mycket svårare: att skapa ett folkvalt parlament. Fortfarande idag fungerar EU-parlamentet dåligt. På grund av de nationella motsättningarna har man ännu inte kunnat enas om en hemort för parlamentet, som flyttar en gång i månaden mellan Bryssel och Strasbourg.

Resultatet är en befolkning som visar en allt högre grad av apati inför ”europafrågorna”. Kunskapen om vad som sker inom EU:s församlingar är oerhört mycket lägre än kunskapen om nationell politik.
Samtidigt med statsbildningsprocessen under 1800- och 1900-talen skedde en långsam, men säker demokratisering av politiken: Fler och fler grupper fick rösträtt, partier som företrädde befolkningsmajoriteten började närma sig makten. Tidigare slutna församlingar öppnades.
Den europeiska integration vi ser idag går i direkt motsatt riktning. De grundläggande politiska vägvalen är vingklippta genom EU-fördragen. De nationella parlamenten, som har större legitimitet, hålls i örat av icke-folkvalda institutioner som EU-domstolen, de stängs ute från information från organ som COREPER och ECB. De partier som brukade företräda folkopinioner har slutat lyssna, och betraktar sina misstroende befolkningar som en belastning för Europaprojektet.
Det finns de som tror att EU, även om det idag inte ger utrymme för vänsterpolitik, ändå i framtiden kan ge en god grund för starka motreaktioner mot EU:s nyliberala politik. De glömmer en av historiens mer uppenbara läxor: Olyckliga föreningar förhindrar utveckling och sätter de nationella rättighetsfrågorna i centrum. Uppsvinget för nationalistiska rörelser idag är ingen slump.
Europaprojektet är en olycklig förening, som riskerar att splittra snarare än ena.