Utan tvekan behöver arbetarrörelsen sin Etikkommission, liksom vänsterpartiet behöver sin analysgrupp. Men det är svårt att skära i eget kött. I skrivande stund talar också det mesta för att arbetarrörelsens ledning slår dövörat till, ignorerar kraven på en kommission eller tillsätter en som kan kontrolleras. Liksom risken är överhängande att analysgruppen med sin sammansättning, begränsade uppdrag och den tid som den har fått till sitt förfogande, snöps och smiter från en nödvändig historisk-ideologisk uppgörelse.
Både kommission och analysgrupp måste stå fria från interna intressen och grupperingar som för sitt liv inte vill ha en hårdför och saklig granskning. En från partiapparat oberoende kommission och analysgrupp är ett måste. Samtidigt bör ett vetenskapligt präglat utredningsarbete inte ske isolerat och bakom lyckta dörrar, utan i ett fritt samspel med seminarier, samtalsgrupper och en öppen idédebatt.
Min syn på en kommissions och analysgruppens roll och uppgift beror naturligtvis på egen ideologisk position. De båda har att gräva djupt och brett i två auktoritära traditioner förunderligt lika varandra, som jag ser det. Den socialdemokratiske pampen förenas med den kommunistiske militanten i viljan att härska. Kommissionen har att gräva i en patriarkal kultur som än idag göder och föder toppstyrning, urlakad rörelsedemokrati och pampfasoner. Och analysgruppen har att frilägga en kommunistisk tradition och ideologi som också den öppnar dörren för åsiktsförtryck och kränkning av demokratiska fri- och rättigheter.
Både kommission och analysgrupp speglar därmed, var och en på sitt sätt, behovet av en nödvändig uppgörelse med ett auktoritärt socialistiskt projekt. Samtidigt som det är hög tid för det frihetliga projektet, det vill säga det auktoritäras motsats, att kliva ut från sin tillbakaträngda tillvaro och bli ideologiskt tydlig och skarp i konturen.
