Ding, ding, ding, ding, tjut, tjuut! På mobilskärmen syns en man i ett enkelt möblerat vardagsrum som rör sig med sirliga rörelser till kurdisk folkmusik. Det hörs på drillarna att det är en glädjedans och zurnan, blåsinstrumentet i låten tutar gällt som en säckpipa på speed. Höfterna rör sig, axlarna vickar och han bröstar upp sig och kastar då och då skälmska blickar mot kameran medan armarna svänger sensuellt. I handen håller han en sjal med den röd-grön-gula kurdiska flaggans färger som han snurrar i takt till rytmernas gung.

Det är bara en sak som sticker ut: den dansande mannen har ljust, rödlätt hår och liknar mest kaviar-Kalles storebror.

Den dansande blondinen heter Björn Lindberg, bor i Stockholm och har sammanlagt 750 000 följare på Instagram och Tiktok. Han har tagit internet med storm med sina danser från Kurdistan, Iran, Palestina och Libanon.

Filmerna följs ofta av ironiska beskrivningar som ”dress like a Suedi, dance like a kurd!” eller ”Me with zero Persian blood”.

– Va, ska jag dansa här? säger han och torkar sig i pannan när jag sätter på musiken och fotografen intar position inne på Flammans redaktion. Han är vitklädd från topp till tå, som till dans runt midsommarstången. På armarna har han tatueringar den kurdiska sloganen ”Jin, Jîyan, Azadî” (Kvinna, liv, frihet) och en vattenmelon. På väskan har han fäst en liten palestinaflagga.

– Okej. Jag är egentligen för blyg för att dansa offentligt, men jag provar.

Någon sjal har han inte för det har jag tydligen helt glömt bort att be honom att ta med sig för fotograferingen, men lyckligtvis hittar jag min kvarlämnade rosa sjalett som duger fint. En sekund senare är musiken i gång och rummet förvandlas till en festsal och svenne-Björn har förvandlats till kurd-Björn. Jag och fotografen Lisa Mattisson trycker oss respektfullt mot väggen för att ge plats i det trånga rummet när han intar golvet.

– Åh, det blir jättebra! utropar Lisa nöjt och tittar i displayen på sin kamera.

Han ser glad ut. Nu är det i gång.

”Bombis på att du var född i Asien i ditt förra liv” (fyra gråtskrattemojis), skriver någon under inlägget där han dansar till den kurdiska artisten Nevzat Çiftçi. En annan: ”Hej! Palestinska föreningen och Medelhavsmuseet letar efter någon som kan hålla en kurs i dabke. Är det något ni kan tänka er?” ”Cok sempatik tatli bizdenbiri”, skriver signaturen hmdykts, ”Väldigt sympatisk och söt, som en av oss” (hjärtemojis).

Björn Lindberg har hundratusentals följare från hela världen, men arbetar till vardags som yrkeschaufför, ett jobb han haft länge. Jag påpekar att han ser vältränad ut för att ha ett sittande jobb.

– Jag har varit aktiv hela mitt liv också och spelar mycket badminton och går på gym, svarar han. Det är lite samma muskler som jobbar, lägger han till.

Det som gjort Björn Lindbergs konto så framgångsrikt är kontrasten mellan hemmavideokvaliteten och hans uppenbart nordiska utseende, och den äkta passionen som strålar ur hans blick, ur varje gest och danssteg. Bakom skickligheten finns inga egentliga mysterier, bara det faktum att han är dansare i grunden. Efter att ha dansat streetdance i tonåren blev det Dansgymnasiet i Skärholmen.

– Vi körde jazz, balett och modern dans. Men inga danser från Mellanöstern alls.

Han studsar upp och visar rakryggat hur första, andra och tredje position ännu sitter i ryggmärgen från balettlektionerna.

– Folk vet inte att jag är dansare, de tror att jag är naturlig talang. Det är jag inte. Folk förstår nog inte att det är mina förkunskaper som gör att jag har lätt att lära mig nya danser.

Fast det underlättar att ha talang och Björn Lindberg medger att han har taktkänsla, en viss musikalitet och kroppsminne. Innan han drog på sig en knäskada arbetade han som professionell dansare.

Passionen för kurdisk dans och musik kom av en slump via radio. Han blev frälst direkt.

– Jag hade på Folkmusiken i P2. Pang, jag ville upp och röra mig till den. Var har du varit i hela mitt liv, liksom?!

Nu var det dags att lära sig stegen. Inom kurdisk dans heter den stora inspirationen Sofi Ömer, en legend från norra Kurdistan, känd som ”Tigern”. Björn tittade på hans videor och försökte imitera i detalj.

– Ibland kan jag skämmas för mina gamla klipp när jag ser hur dålig jag var. Men samtidigt är det kul att kunna se hur jag har utvecklats genom åren, säger han och rodnar lätt, vilket han gör då och då under intervjun.

Dansen, som heter govend på kurdiska eller halay på turkiska, inleds ofta lite smygande med små lätta steg och böjd kroppshållning. Så småningom intensifieras musiken och även takten accelererar och skutten och gesterna blir vildare och djärvare.

– Så fuckar man ur, skämtar han.

I inläggen syns inga sådana ”urfuckningar” utan mer eleganta koreografier, ibland även från stora fester han inte oväntat bjudits in till. Då och då kommer det även erbjudanden från Turkiet.

– Det är ju jätteroligt, men jag har inte kommit mig för än.

Efter all kärlek jag fått vill jag ge något tillbaka. Och det är väl därför jag har försökt engagera mig.

Govend, den kurdiska varianten, är en cirkeldans till ackompanjemang av trumma eller ett dubbelt rörblåsinstrument, känt som en zurna. Den som snurrar näsduken är den som leder dansen som utförs av män och kvinnor blandat, vilket skiljer den från andra danser i regionen som är könssegregerade. Dansen, som också är en sorts ordlöst berättande, är en så stark del av kurdisk kultur att vissa framstående utövare kallar landområdet för just Govendistan.

Tjänar du några pengar på din dans?

– Litegrann, men det är inget jag fokuserat på heller. Jag gör det för att det är roligt och att jag får så mycket glada kommentarer.

När tonerna från den kurdiska musiken väl börjat flyta i blodomloppet, öppnades portarna för mer. Libanesisk, syrisk och palestinsk folkmusik. Det fick samma effekt: som att komma hem.

– Det är någonting som känns inom mig som är så rätt. I dag andas jag musiken. När jag vaknar, när jag diskar. Jag ser allt för mitt inre, folk som dansar linjedans på bröllopsfester och är så glada och lyckliga.

I fem år har han nu lagt upp klipp i sociala medier, med start under pandemin, då det blev en trend med folk som filmade sketcher och små föreställningar. Björn Lindberg har bara fortsatt. Och trots all kärlek och folk från hela världen som bedyrar att ”han är en av oss”, håller han fast vid sin blygsamhet. Åt det skrattar Björn hjärtligt.

– Ja, men just nu är jag mest bekväm i mitt vardagsrum och att tvinga upp min syster och hoppa ibland. Hon är med på några klipp.

Dabke, som dansas i Syrien, Palestina och Libanon, är den svåraste dansen fastslår han. Ordet betyder att stampa. Den är konstfull och full av avancerade steg att imponera med.

– Det är lite mer cardio [fysisk motion] i dabke och palestinsk dans.

Björn Lindbergs resa in i Mellanösterns danser har inte bara gett honom en givande hobby. Det har också förändrat honom politiskt. I dansen känner han också det underliggande motståndet.

– Jag vet att många danser grundar sig i identitet, motstånd och kultur. Före den 7 oktober [2023] var jag helt ovetande om Palestina och Israel och började läsa på.

Han citerar den propalestinska rapparen Macklemore: ”Har du en gång öppnat ditt hjärta kan det aldrig stängas igen.”

– Jag blir rörd på ett annat sätt när jag hör musiken, som Ana Dammi Falastini, säger han med hänvisning till en palestinsk informell nationalsång, vars titel betyder ”Mitt blod är palestinskt”.

– Då får jag inte bara lust att dansa, jag vill engagera mig politiskt. Så tänker jag på folket och, ja, du vet. Jag känner hopp och samtidigt hopplöshet och ilska. Det kommer nära och känns som en plikt. Efter all kärlek jag fått vill jag ge något tillbaka. Och det är väl därför jag har försökt engagera mig.

Hittills har engagemanget inneburit att följa och sprida flera olika propalestinska influerare som Greta Thunberg samt palestinska journalister som rapporterar direkt från Gaza.

Med tanke på hur exponerad han är har han fått motta förvånansvärt lite hat. Uppskattningen dominerar stort. Men hotfulla kommentarer förekommer, som homofoba glåpord och anklagelser om att stödja Hamas. Även direkta hotelser om våld.

– Favorithatkommentaren är ”rasförrädare”. Jag tror att vissa människor, de som inte ser folkmordet, de vill nog inte se det. De är kanske okunniga eller så är de uppvuxna med hat mot muslimer och araber.

Om du fick drömma, vad skulle du vilja göra med din dans?

– Det finns mycket jag skulle vilja göra men en av drömmarna är att åka till Kurdistan och dansa sida vid sida med Sofi Ömer.

Det har gått några timmar sedan Riksmötet öppnades med blåsorkestrar och kungatal. Politikerna har lämnat Riksdagen efter öppningscermonin den 9 september. Nu tas Mynttorget över av ett myller av vänstergrupper. Arrangörerna från Septemberuppropet, en allians bestående av Rebellmammor, Feministerna, Tillsammans mot rasism, Fridays for future, och 71 andra grupper, riggar högtalare och rullar ut banderoller, med krav på allt från stopp till folkmord till klimaträttvisa.

Men en grupp med tio fotografer som samlats bredvid bryr sig inte om den växande manifestationen. De flockas kring en ensam gråhårig pensionär med Palestinaflaggor och följer honom vart han än går på torget.

Gholamreza Harati deltog i revolutionen i Iran och flydde till Sverige i mitten av 80-talet. Han är en välkänd profil i Palestinarörelsen, alltid längst fram med flaggor i båda händerna. Högljudd, orädd och ständigt på plats, trots polisens återkommande avvisningar. I ytterhögerns alternativmedier har han blivit en följetong.

De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier.

”Kryckmannen” kallar de honom. När den Sverigedemokraterna närstående mediekanalen Riks publicerar videor från manifestationen handlar de bara om honom. Korta klipp som paketeras för Facebook, Youtube och Tiktok.

I en av filmerna hör man Gholamreza upprört svara Riks reporter, fotomodellen Melina Hebelius, att han känner sig förföljd och tänker polisanmäla dem.

– De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier, säger Gholamreza in i kameran och pekar på fotograferna.

”Kryckmannen: Jag kommer anmäla dig!” blir Riks rubrik för sin tionde film om honom.

Riks är inte ensamma om sin fixering vid Harati. På sociala mediet X har någon skapat ett falskt konto i hans namn, där filmerna om honom sprids. Hans namn och hemadress har lagts ut på sajten Invandrarkollen. Någon har smygfilmat honom utanför hans hem i den förort han bor.

– Jag hotar aldrig någon tillbaka. Det är för att ur min mun kommer bara politiska slagord, berättar Gholamreza Harati för Flamman.

– Men de tjänar pengar på att skriva om mig.

---

En av dem som skapar filmer om Gholemreza är den frilansande högeraktivisten Christian Peterson. Trots sin bakgrund i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen är Peterson en återkommande gäst i Riks intervjusoffa. Men han säljer även egenproducerade inslag till kanalen. Ett sådant inslag var hans film från Återvandringskonferensen i Milano i våras, som Flamman rapporterade från.

Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.

Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen.