Jehuda Shaul tillhörde den mest vänsterlutande enheten i Israels armé.

Den 50:e bataljonen i Nachalbrigaden bestod främst av unga män från socialistiska kibbutzer. Deras kulturkommitté gav ut ett litterärt månadsmagasin, och på fredagens kulturkvällar läste man Karl Marx och Primo Levi.

– Jag levde i en vänsterbubbla, förklarar han när vi ses i Stockholm.

–  Och jag tänkte: bättre om människor som jag tjänar i militären, eftersom vi kommer att bete oss mer humant mot palestinierna.

2004 placerades han i Hebron, den enda platsen på Västbanken med israeliska bosättningar mitt i stadskärnan. Mitt bland 180 000 palestinier bodde några hundra bosättare som vaktades av 600 soldater.

Den israeliska armén hade en strikt policy för separation. Ju närmare bosättningen, desto större restriktioner för palestinierna.

De fick inte köra på vägarna, och i vissa fall inte ens gå på dem. I vad som varit palestiniernas största kommersiella centrum fick de inte längre öppna affärer.

Jehuda Shauls uppgift var att svetsa igen dörrar för palestinska familjer. Snart såg han graffitin som prydde väggarna: ”Araber till gaskamrarna.” ”Araber är råttor.” ”Araber ut med Davidsstjärnor.”

– Du vet, fina liberala idéer, säger han torrt.

Han beskriver en vardag där bosättare attackerade palestinier flera gånger per dag.

– Våra order var att försvara bosättarna. Vi skulle inte ingripa om de attackerar palestinier, det var polisens jobb.

Det här var under kulmen för den andra intifadan, ”svarta mars”, den dödligaste månaden för israeler där bland annat 23 människor dödades av en självmordsbomb på en buss.

Hans enhet sändes till Ramallah under Operation Defensive Shield för att slå ut den palestinska myndighetens infrastruktur. När de senare återvände till Hebron såg han förstörelsen av en palestinsk klinik.

Där gick hans gräns.

Han tömde en engångskamera med 36 bilder som han framkallade samma helg. Han sökte upp journalister, och organiserade soldater i sitt kompani för att vägra tjäna. Det ledde senare till en utställning i Tel Aviv och grundandet av organisationen Breaking the silence. Som namnet skvallrar om är målet att bryta tystnaden om Israels roll som ockupationsmakt, genom att samla in vittnesmål från soldater om sin tjänstgöring.

I januari tog han med sig tre andra veteraner till Stockholm för att vittna om insatsen i Gaza. Tillsammans med en liten grupp svenskar åt jag falafel med dem och lyssnade på deras berättelser.

Joel Carmel, organisationens påverkanschef, berättar att Israels krigsdoktrin i Gaza föddes under Libanonkriget 2006. Det uppfattades som ett misslyckande av den israeliska militären, med många offer på den egna sidan.

– Försvarsmakten behövde en stor seger. Så de utvecklade en tanke om att bekämpa terrorister inte som operationer utan som krig.

I stället för att börja med marktrupper skulle man skicka in flygvapnet för stora bombkampanjer, därefter låta stridsvagnar spränga byggnader, och till sist skicka in infanteriet. Dessförinnan har man sänt ut en varning via flygblad och sms.

– Det fyller två funktioner. Dels kan vi säga att vi har gjort allt för att värna civila. Men det är också för soldaternas skull. Vi behöver inte tvivla, för alla som är kvar ses som en legitim måltavla.

Joel Carmel berättar om ett uttryck inom armén som har fått motsatt betydelse: ”Om det finns en tvekan, finns det ingen tvekan.”

– Förr betydde det att man inte skulle skjuta om man var osäker. Men i Gaza blev betydelsen den motsatta.

Även ”Yair”, som är anonym för att hans enhet inte ska kunna identifieras, säger att han anslöt sig till armén för att bete sig mer moraliskt än andra soldater.

– Men till slut förstod jag att vi alla var där för att försvara bosättarna.

Han hade varit kritisk länge och såg sin tjänstgöring som ett sätt att ersätta ”något ännu värre”. Men under protesterna mot regeringen 2024 stötte han på Breaking the silence. Hans vittnesmål varade i fyra timmar.

Han beskriver hur kriget först upplevs atomiserat: du gör din uppgift, du litar på underrättelserna, du rättfärdigar varje steg militärt och moraliskt. Det är när man kliver tillbaka och ser mönstret – hundratals vittnesmål, samma procedurer – som något ”klickar”.

Och mönstret, säger han, är en strukturell förstörelse där nästan allt kan göras om till militär legitimering.

– Ett högt hus kan vara ett utkikstorn, så tar man ut det. Men nu fyller den näst högsta byggnaden samma syfte. Och när man slagit ut en tunnel måste man också säkra alla hus i grannskapet. En cementfabrik kan användas för att göra tunnlar, så vi säkrar den, men också allt runtomkring: en kycklingfarm, bevattningen, jordbruksmarken. Ett hus med en tidning och en skyddsväst: okej det är militär infrastruktur.

Han säger att en vanlig metod för att säkra hus var att sätta eld på dem.

Ordern var att skjuta alla män i ’militär ålder’, eller nästan alla män.

– Du kan motivera det med att en terrorist inte ska kunna gå in där. Men vi soldater förstod vad som pågick. Syftet var att omöjliggöra för palestinierna att återvända hem.

”Jonathan” var infanterist i Gaza och hade tidigare tjänstgjort på Västbanken. Där fanns regler för när man fick öppna eld. I Gaza beskriver han något annat.

– Det fanns röda linjer, men de handlade mest om att inte skjuta på andra IDF-trupper. Vi hörde knappt ordet ”civila”.

Efter att tre israeliska gisslan skjutits av egna styrkor började insatsreglerna (rules of engagement) diskuteras mer öppet, säger han – men fortfarande vagt.

– Språket var: du måste inte skjuta om du ser någon med vit flagg, någon som är naken, barn, kvinnor, äldre. Men atmosfären var ändå att det är en krigszon och att alla som är kvar efter varningar är legitima mål.

Han återkommer till begreppet ”militär ålder” – ett spann som aldrig specificerades.

– I många israelers ögon är alla palestinier terrorister. Barn är framtida terrorister.

Han berättar att hans enhet använde palestinska civila som mänskliga sköldar för att gå in i tunnlar och byggnader för att säkerställa att de är säkra. Han säger att metoden började bland säkerhetsstyrkor tidigt i kriget, spreds och fick smeknamn som ”plattform” och ”byggprotokoll”.

– I början använde vi drönare och hundar för att hitta människor i byggnader. Men efter några månader fanns det inte tillräckligt med hundar, och vi använde mycket ammunition. Då ökade riskerna för oss. Och då började befäl fråga efter mänskliga sköldar.

Han beskriver hur en tillfångatagen palestinsk man tvingades gå in i byggnader först, som en ersättning för hundarna: om det fanns en fälla eller någon som sköt skulle han ta smällen.

– Det var omoraliskt, men det var ingen formell policy. Vi hade inget protokoll ens för hur vi skulle hantera honom när vi inte stred: mat, sömn, toalett. Till slut släpptes han. Jag vet inte vad som hände med honom.

Jag frågar vad deras mänskliga sköld hette men de kan inte säga då det skulle avslöja enhetens identitet.

Yair berättar att soldaternas vardag till stor del bestod av väntan och bakhåll.

– Vi gav oss ofta upp tidigt med nattglasögon, rörde oss till en plats utan militär närvaro, satte oss i ett hus, bakom några träd och till slut kom dagsljuset och man väntar.

Ordern var att skjuta alla män i ”militär ålder”, eller nästan alla män.

– En gång rör vi oss i ett lantligt naturområde när vi hör röster och gömmer oss. Då ser vi två män cykla förbi, och vi fick order att ge eld av vårt befäl. Så de föll ihop. Men det gjordes ingen inspektion av deras kroppar. Tidigare har vi mött militärer som skjutit mot oss men det här var något helt annat. Och när adrenalinet runnit ut spreds en obekväm känsla i gruppen. Uppåt rapporterade vi: ”Eliminerade terrorister”.

Jag frågar om de hånfulla videor som cirkulerat, där soldater leker med föremålen i palestinska hem. Yair säger att det är ett tecken på avtrubbning.

– De har så mycket tid över och allt är så förstört att du inte längre tänker på det som ett hem.

– Du ska ändå riva det, fyller Jonathan i.

Yair berättar att det är vanligt på begravningar för stupade soldater att man spränger byggnader som varit palestinska hem. Som en hyllning till de fallna israelerna.

– Det händer hela tiden, så det är fritt fram att skriva om.

Till slut blev de vana.

– En av våra soldater kunde inte sova efter att ha skjutit någon, men till slut spelade det ingen roll. Han messar sin flickvän, skjuter någon, dricker lite kaffe, röker en cigg och skjuter en till. Allt blir rutin.

Yair tittar ned på sin mat.

– Min familj är alla förintelseöverlevare. Och jag tänker på judarnas rika intellektuella historia, på alla våra bedrifter. Och vad gör vi nu? Avrättningar utan rättegång. Det gör ont att se den judiska identiteten kapad av det här projektet. ”Var inte en mesig globalist från förr. Var en riktig nationalistisk jude.”

För många israeler är Breaking the silence själva en del av kriget. Deras rapporter har använts av FN-organ och människorättsorganisationer, men också gjort dem till en måltavla i israelisk inrikespolitik.

Högerorganisationer som Im Tirtzu har anklagat dem för att skada statens legitimitet, och regeringsföreträdare har försökt begränsa deras tillgång till skolor och offentliga institutioner.

2016 antog Knesset den så kallade NGO-transparenslagen, som särskilt riktade in sig på organisationer med utländsk finansiering – däribland Breaking the silence. Ungefär hälften av deras finansiering kommer från utlandet, däribland Nederländerna, Danmark, Schweiz, EU, samt privata stiftelser.

Samtidigt har Israels högsta domstol i flera fall avslagit försök att tvinga organisationen att lämna ut identiteten på anonyma vittnen, med hänvisning till yttrandefrihet och visselblåsarskydd.

Nyheter • 13 januari, 2026

Europeisk vänster vill frysa frihandel med Israel

Jehuda Shaul, vars identitet är helt öppen, har attackerats flera gånger under sina guidade turer i Hebron. Vid ett tillfälle kastade bosättare tegelstenar på honom. När han 2016 visade runt den irländska författaren Colm Tóibín hotades han med en flaska av två bosättare. En i följet som dokumenterade händelsen fick enligt en artikel i tidningen +972 kameran sönderslagen framför gränspolisen, som inte ingrep. Två år senare misshandlades han av ultranationalistiska bosättare under en annan visning.

Yair säger att han har tappat hoppet om landet.

– Förändringen kommer inte att komma inifrån Israel.

Yehuda fyller i.

– Palestinierna ger mig hopp. Deras förmåga att utstå israeliska grymheter är bortom all rimlighet.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.