Svensk socialdemokrati har blivit trendig utomlands. Kjell Östberg visar upp skavankerna – men missar det internationella perspektivet.
Det senaste årtiondet har intresset för skandinavisk och särskilt svensk socialdemokrati ökat markant på en oväntad plats: i den yrvakna anglosaxiska vänstern. Tidningar som Jacobin publicerar regelbundet artiklar om 1970-talets socialdemokrati, och i vänsterpoddar, från The Dig till Majority Report, kan man lyssna på initierade samtal om Olof Palme eller löntagarfonderna och Meidner-planen.
I viss mån är det naturligt att sökandet efter inspiratörer till en modern demokratisk socialism leder till våra breddgrader. Men det kan också vara en förvirrande upplevelse när man inser att svenska sossar – i samma skede som rörelsen har offrat det sista av sin själ på nyliberalismens altare – har blivit till en del av den radikala vänsterns panteon i USA.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Kanske är det som ett svar på denna postuma idealisering som den svenska arbetarrörelsens hovhistoriker Kjell Östberg just har publicerat ett bokslut över socialdemokratin, talande riktat till en internationell publik på det ledande vänsterförlaget Verso.
I sin nya bok The rise and fall of Swedish social democracy är Östberg noga med att ägna lika stor uppmärksamhet åt rörelsens styrkor som åt dess begränsningar. Hans bärande tes är att den svenska socialdemokratin från början knöt sitt öde till kapitalismens utveckling, med resultatet att rörelsen i högre grad kom att förändras av kapitalismen än tvärtom.
Det är svårt att inte hålla med om den slutsatsen. Viljan att samarbeta med högern och kapitalet var tidigt utpräglad i partiet – från Hjalmar Brantings “ministersocialism” i de första regeringarna, över Nils Karlebys och Ernst Wigforss revisionistiska kritik av rörelsens marxistiska ödestro på kapitalismens förestående kollaps, och fram till 1930-talets kohandel och Saltsjöbadsavtal och in i vår tid.
Denna ideologiska flexibilitet har ofta framhållits som en av partiets styrkor, då den gjorde det möjligt för ledningen att överge den ortodoxa marxismen under 1930-talskrisen och rädda demokratin genom att istället sjösätta västvärldens första planhushållningsprogram. Men enligt Östberg är denna syn felaktig, eftersom stimulansprogrammets effekter uppträdde långt senare. I stället menar han att den svenska demokratin räddades undan krisen och fascismen av det som från början utgjorde socialdemokratins främsta stöttepelare: folkrörelserna.
Östbergs andra huvudargument är nämligen att arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorna var det fundament på vilket den svenska socialdemokratin byggde sina viktigaste segrar. Flera av dem tvingades också fram under trycket från dessa rörelser – ofta mot partiets vilja. Enligt Östberg var det den starka fackföreningsrörelsen och den höjda konfliktnivån på arbetsmarknaden, med skotten i Ådalen som tragiskt klimax, som räddade Sverige undan fascismens käftar. Särskilt beslutet 1935 att låta fackföreningarna ansvara för a-kassan gjorde att den ökande arbetslösheten automatiskt stärkte LO:s och därmed Socialdemokraternas ställning.
Det är möjligt att han har rätt. Samtidigt är sådana orsakssamband svåra att etablera. Att partiet antog ett krisprogram som utlovade bostäder och jobb inom överskådlig tid, i stället för att vänta på att kapitalismen grävde sin egen grav, bör inte underskattas som delförklaring till dess valframgångar. En ännu viktigare och sammanhängande faktor är att Sverige redan 1931 övergav guldmyntfoten som kopplade kronan till guldet, vilket gav politikerna livsnödvändigt ekonomiskt svängrum. Att detta knappt diskuteras av Östberg är ett utslag av bokens enda riktiga brist, nämligen avsaknaden av internationella jämförelser.
Storögda amerikanska aktivister skulle till tjäna på att läsa den nyanserade diskussionen om Olof Palme
De tyska socialdemokraternas passiva hållning inför 30-talskrisen har på goda grunder framhållits som motbild till det svenska exemplet. Där brännmärkte partiledaren Rudolf Hilferding alla krav på att överge guldet och underbalansera budgeten som ”omarxistiska”. Resultatet var att samhällsekonomin frättes sönder och att det nationalsocialistiska partiet på ett par år gick från marginalisering till hegemoni. Även jämförelser med systerpartierna i de nordiska grannländerna hade kastat välbehövligt ljus över de svenska socialdemokraternas unika ställning under efterkrigstiden.
Denna kritik förändrar dock inte det faktum att Östbergs bok är en mästerlig genomgång av det svenska partiets styrkor och, framförallt, svagheter. Storögda amerikanska aktivister skulle till exempel tjäna på att läsa den nyanserade diskussionen om Olof Palme. Denne hade enligt Östberg ett genuint engagemang för tredje världen, men måste framförallt förstås som en intellektuell soldat på den västerländska sidan i Kalla kriget.
Detta gjorde det naturligt för honom att spionera på inhemska kommunister och efter Vietnamkrigets slut avlägga förtroliga rapporter om antikoloniala rörelser till Henry Kissinger. Den svenska socialdemokratins flexibla definition av socialism gjorde också att Palme strax före sin död kunde omfamna Kjell-Olof Feldts marknadsliberalisering av partiet.
En ny global socialistisk rörelse har mycket att hämta i Socialdemokraternas historia – men den bör göra det klarsynt medveten om dess begränsningar. De kan börja med att läsa denna bok.
