I måndags dog författaren Ursula K Le Guin vid 88 års ålder, efter en kort tids sjukdom. Klingar inte hennes namn bekant? Då har du inte läst science fiction eller fantasy. Eller i alla fall inte den science fiction och fantasy du borde läsa.
Kultursidor världen över minns henne henne med en sådan värme att de positiva adjektiven tycks sina. I Guardian kallas hon av författaren Margaret Atwood – känd bland annat för sin HBO-filmatiserade dystopi A Handmaid’s Tale, och en gång hårt angripen av Le Guin i ett litterärt storbråk – för ”en av 1900-talets litterära giganter”.
Det är inte en underdrift. I fantastiklitteraturen är hon en av världens största. Hon är möjligen inte lika läst som J.R.R. Tolkien, J.K. Rowling eller George R.R. Martin, men till skillnad från de nämnda kunde hon … ja, skriva. På riktigt. Om det är ett kvitto så har Ursula K. Le Guins namn nämnts i nobelprissammanhang gång på gång. Kanske har hennes lojalitet med genrelitteraturen legat henne i fatet.
De flesta av Ursula K. Le Guins följare drogs in i hennes världar i ung ålder. Utanför den subkultur som sf- och fantasyläsare utgör är Ursula K. Le Guin mest känd för barn- och ungdomsböckerna om Övärlden (1968–1972), en trilogi som blev en kvintett (om man inte räknar med noveller som utspelar sig i samma värld).
Le Guin som föddes 1929, under den amerikanska depressionen, var fyrtio år gammal när den unga 68-generationen gick ut på gatorna i kärlekens eller den militanta kampens namn. Själv sveptes hon med i den andra vågens feminism. När hon med stärkt feministiskt perspektiv, främst genom läsning av Virginia Woolf, såg tillbaka på sin Övärlden-trilogi konstaterade hon att det var en värld befolkad av män och kvinnor, men att hennes romaner berättade pojkarnas och männens berättelser. Den roman som omformade henne som författare och fick henne att, med hennes egna ord, ”börja skriva som en kvinna” var Eye of Heron (1983). Sju år senare kom den fjärde boken om Övärlden. Denna gång berättades historien från en medelålders kvinnas perspektiv och tillhör Tehanu, en flicka som utsatts för övergrepp.
Redan 1969 hade Le Guin dock gjort sig ett namn som en feministisk science fiction-författare. Romanen Mörkrets vänstra hand (The Left Hand of Darkness) utspelar sig på Gethen, en planet vars innevånare är ”ambisexuella” och skiftar genus. I senare utgåvor av Mörkrets vänstra hand har Le Guin i ett förord resonerat kring hur hon i romanen, på ett problematiskt sätt, använder maskulin benämning, ”he”, på romanens karaktärer, oavsett vilken ”köns- och sexualitetsfas” de befinner sig i.
Detta reflekterande förhållningssätt som Le Guin ger uttryck för i sin försiktiga självkritik präglar all hennes litteratur. Den så kallat mjuka science fiction och ’low fantasy’ Le Guin skrev intresserar sig för relationer, såväl mellan individer, som mellan individer och den natur dessa lever i (inte sällan betraktar hon naturens liv som individer i sin egen rätt). Hennes pappa var en känd antropolog. Hennes mamma, Theodora Kracaw, också hon antropolog, fick oerhörd framgång med två böcker om ursprungsbefolkningen Ishi. Le Guin har beskrivit sin uppväxt som oerhört lycklig. ”Jag växte upp med antropologer, indianer, flyktingar från Nazityskland, galna etnologer. […] Uppenbart sipprade något in, ett slags kulturrelativism”.
Detta arv kan kanske delvis förklara att Ursula K. Le Guin är en av de mest spännande vänsterförfattarna. Hennes romaner utforskar vad imperialism, kolonialism, kapitalism och patriarkat gör med dem som lever under dessa praktikers skugga. Men även om hon har sagt sig inte förstå vad det skulle vara för fel på didaktisk litteratur, saknar hennes böcker en övertydlighet och ideologisk grovhet som kan ge litteratur med politiska eller etiska ärenden kort liv.
Le Guin beskrev sig som influerad av anarkism och taoism. Bland vänsterlutande läsare nämns ofta Shevek (The Dipossessed, 1974) som Le Guins centrala politiska verk – en roman som något förenklat kan sägas utspelas på en kapitalistisk och en anarkosyndikalistisk planet. Själv vill jag framhålla kortromanerna Exilplaneten (Planet of Exile, 1966) och The Word for World is Forest (finns i två svenska, inte särskilt lyckade översättningar). Här löper Le Guins intresse för ovan nämnda förtryckarsystem samman med ett ekoperspektiv, och detta med en självklarhet man kunde önska hos fler antikapitalistiska författare och tänkare.
År 2014 fick Ursula K. Le Guin National Book Foundations medalj för sitt bidrag till den amerikanska litteraturen. Så här sade hon i sitt tal:
”Hårda tider väntar, då vi kommer sakna författare som kan se alternativ till hur vi lever i dag, som kan genomskåda vårt skräckslagna samhälle och dess tvångsmässiga teknologier, se andra sätt att vara, och till och med föreställa sig sakliga skäl för hopp. Vi kommer att behöva författare som minns friheten – poeter, visionärer – realister av en större verklighet. […] Vi lever i kapitalismen, dess kraft tycks omöjlig att undslippa, men – det gjorde även kungars gudagivna rätt.”
Ursula K. Le Guin var, och är, en av dessa författare.
