DVD-tekniken gör ett antal viktiga filmer tillgängliga för många. Tillgängliga i så bra kvalitet att de är lätta att visa på projektorer i offentliga lokaler i arbetarrörelsens organisationer. För att inte kan jag tänka mig att filmmakarna som satt ihop Fackklubb 459 – sista striden på Bagarn skulle ha något emot att denna film, som nu kommit på DVD, visas på offentliga möten. Den känns hur som helst som gjord för det.
Filmen, som gjordes 2003 men räcker en bit in på 2004, skildrar arbetarkamp i vardagen, ett ämne svensk vänster konstigt nog ofta får vända sig utrikes för att få se på film. Susanna Edwards och Mikael Olssons dokumentär visar en stridbar och demokratisk fackföreningsklubb på Skogaholms bagerier i Stockholm, mer kända som Ugnskramarna. Med enkla medel skildrar regissören Edwards de anställdas kamp för att få behålla jobben när Skogaholms ska lägga produktionen i ett annat, nyinköpt bageri i Stockholm, Schulstad, som inhandlats för en krona.
Frances Tuuloskorpi, ordförande för den numera nedlagda klubben, är svensk arbetarrörelses framtid. Den fackliga strategi hon förespråkar, det vill säga att inom LO föra en demokratisk, medlemstyrd kamp oavsett vad sossarna till ombudsmän på distrikt och förbund vill har gjort henne till en av Sveriges populäraste fackliga ledare. På Skogaholmsklubbens medlemsmöten var det ingen brist på deltagare, en aktivare fackklubb får man leta efter. På bagarns hemsida står klubb 459:s gamla motto: ”Klubbens motto är: bröd och solidaritet!
Klubben ska styras av medlemmarna, inte av företaget, inte av ombudsmännen och inte av några partiintressen. Vi vill ha en demokratisk, kämpande och självständig fackförening.” Den intresserade kan läsa hela programföklaring från 1996, ”En folkrörelselinje i svensk fackföreningsrörelse” på internet, http://www.folkrorelser.nu/texter/tuuloskorpi.html, där Tuuloskorpi slår fast att vad som gäller är klasskamp på enhetens grund. Ett ordval många kan tycka är gammaldags men som jag tror ingen som sett filmen tycker är en floskel.
Programmet håller fortfarande och är inga tomma ord. När vi i filmen får se hur hårt Frances och hennes kamrater motarbetas av de socialdemokratiska ombudsmännen, centralt och regionalt, på Livsmedelsarbetarförbundet förstår vi varför det fackliga engagemanget är svårt att uppbåda. Livsmedelsarbetarförbundets centrale ombudsman ifrågasätter, på film, rakt ut att företaget kommer att försöka bli av med folk och börja om på lägre löner, efter att flytten till Schulstad genomförs. Han anklagar Tuuloskorpi för konspirationsteorier. Man tappar hakan.
Frances Tuuloskorpi är en hjältinna, det är på ett vis sant. Hon viker sig inte för hot eller påtryckning, varken från arbetsgivare eller fackliga ombudsmän. Men det går att se från andra hållet oickså. Hur kommer det sig att så få är som Frances? Vilken typ av organisering uppmuntrar ombudsmannaväldet och lismandet för samma företag som vill sparka ut medlemmarna i ens eget fack? För egentligen borde det ju finnas tusentals fackklubbar av Bagarns kaliber, och lika många stridbara ordföranden. Och varje fackföreningsdistrikt borde ju stödja sina medlemmar i en sådan strid.
Skogaholms vill avskeda alla anställda och erbjuda avgångsvederlag på 8 000 kronor. Någon räknar ut att med sin tid på företaget blir det knappt en varm korv per år. Arbetarna ställer krav om att de ska fortsätta vara anställda på Schulstad, med sina gamla löner. Dramaturgin i det hela är så bra att det hela stundtals känns som en spänningsfilm. ”Huvudrollsinnehavarna” är så starka och originella att vi hela tiden vill veta mer om dem. Edwards skildrar deras vardagsliv hemma, nära men ändå med respekt, och vår identifikation stärks ytterligare. Sedan filminspelningen avslutades har en hel del hänt. Företaget lyckades inte bli av med Frances. Trots att de erbjöd att fler skulle få behålla sina jobb om bara hon gick. Frances Tuuloskorpi sitter i dag i styrelsen för Livsklubben på Schulstad istället och kampen går givetvis vidare.
Jag kommer på mig själv med att tänka: ”Fan, vad bra det här är”. Men kanske ska jag inte bre på för tjockt med berömmet. När filmen visades på en vänsterfestival var Frances Tuuloskorpi på plats. Hon verkade närmast förbannad när folk stod upp och applåderade. ”Håll käften! Gå ut och gör samma sak, så blir vi starkare”, fräste hon då åt publiken.
