Äntligen är Stockholm Pride igång, veckan då stan kryllar av regnbågsfärgade arrangemang och fester. En positiv kontrast till den öken som de flesta queera får genomlida resten av året. Ibland önskar jag att festerna kunde fördelas lite jämnare över året så man slapp sukta efter den här enda veckan i augusti. Men nu är den här!
För att vi inte ska ha allt för roligt har Polisen gett homofoba och högerextrema Alternativ för Sverige (AfS) tillstånd att hålla ett valmöte precis bredvid platsen där det stora pridetåget ska samlas. Det börjar bli en fin svensk tradition att låta extremister hota minoriteter under polisbeskydd. Paludan har fått turnera i förorterna, nazister har fått tåga utanför en synagoga och nu AfS precis intill pridetåget.
Mina flöden fylls av upprörda reaktioner och jag förstår det. Men ramaskriet över AfS kan komma att skymma det större politiska hotet mot våra friheter och rättigheter. En konfrontation med Pride och hbtqi-rörelsen är precis den uppmärksamhet som det lilla marginaliserade AfS vill ha. För att sedan måla ut sig själva som ”pk-elitens” offer. Det stora hotet just nu kommer inte från högerradikala AfS eller för den delen Sverigedemokraterna, som fortsatt samlar en klar minoritet av väljarkåren. Hatare kommer att hata – inget nytt på den fronten.
Det verkliga hotet är att den svenska borgerligheten börjat samarbeta med SD. Den etablerade högern planerar att ge homofoberna inflytande över regeringsmakten om man vinner valet i september. Moderatledaren Ulf Kristerssons fjäskande för SD tycks inte ha några gränser. SD tar täten och M följer efter. Reinfeldts ljusblå liberalism har ersatts av mörkblå konservatism. Allt i ett desperat försök att göra SD nöjda.
Men det största sveket står ändå Liberalerna för. Det forna Folkpartiet som hbtqi-rörelsen länge kunnat lita på. I valet mellan det högerkonservativa blocket som domineras av SD och det rödgröna blocket med S i täten väljer alltså Liberalerna SD-blocket. Det är ofattbart.
Hur kan svenska liberaler välja SD som hatar den liberala demokratin framför dagens till stora delar socialliberala S? Det ideologiska avståndet borde vara gigantiskt till SD:s högerradikalism jämfört med S under ledning av statsminister Magdalena Andersson och finansminister Mikael Damberg. Inte precis några vänsterradikaler. Dessutom har samarbetet med Centerpartiet fungerat som ett högerlutande ankare för S de senaste åren.
Inför valet har det kommit flera intressanta böcker om SD:s historia och ideologi. Gellert Tamas spänner den långa bågen i sin bok Den avgörande striden (Polaris). Expressen-journalisten David Baas som stått för många SD-avslöjanden skildrar den svenska nationalismen i Segra eller dö (Mondial). Vid släppet av boken Svart på vitt om Sverigedemokraterna (Atlas) varnar författaren Anna-Lena Lodenius de borgerliga partierna för att lita på SD. Lodenius menar, precis som Tamas, att kärnan i SD:s politiska projekt inte förändrats nämnvärt över decennierna.
Jag vill veta vad liberalpartister tänker när de läser dessa avslöjande böcker. Varje gång jag ser en valarbetare från L vill jag gå fram och fråga: Hur kan ni kasta oss queera och invandrare under bussen för att ni hellre samarbetar med SD-blocket än med S-blocket? Alla som fortfarande dagdrömmer om Birgitta Ohlssons regnbågsviftande liberalism måste vakna nu. En röst på L om några veckor är en röst för att ge SD inflytande över regeringsmakten.
Den svenska borgerlighetens konservativa högerkantring är ett större hot mot hbtqi-rörelsens landvinningar än homofobernas hat. Låt dem inte komma undan med det.
