Den ensamme terroristen? – om lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar

Mattias Gardell, Heléne Lööw
och Michael Dahlberg-Grundberg.
Ordfront förlag.

I skrivande stund har det gått knappt några dygn sedan 64-årige Stephen Paddock öppnade eld från 32:a våningen på Mandalay Bay Casino i Las Vegas och dödade minst 60 människor. Stadens polischef Joe Lombardo väntade inte ens ett dygn med sin diagnos av Paddock som en ”ensamvarg”.
Just begreppet ”ensamvarg” står i centrum i religionsprofessorn Mattias Gardells bidrag till antologin Den ensamme terroristen? där han medverkar tillsammans med historikern Heléne Lööw och sociologen Michael Dahlberg-Grundberg. Forskarna riktar in sig på varsitt område som ligger helt rätt i tiden. Lööw undersöker den förra vågen av attentat riktad mot flyktingförläggningar under det sena 80-talet och tidiga 90-talet, och jämför med den pågående, Dahlberg-Grundberg fokuserar på uppkomsten och användandet av sociala medier i en radikalnationalistisk kontext och Mattias Gardell analyserar ensamvargens typiska gestalter.

Ensamvargar kännetecknas av att de inte mottar order eller bistånd från en organisation eller ledare, även om deras våldsdåd riktade mot människor, infrastrukturer, föreningslokaler eller myndigheter syftar till att ”främja eller avstyra en politisk utveckling”. Vissa följer ”McVeigh-modellen”, det vill säga ägnar sig åt spektakulära attentat som ska erhålla hela samhällets uppmärksamhet, samtidigt som risken för att åka fast eller dö är stor. Det finns också ”Franklinmodellen”, med ensamvargar som i stället ägnar sig åt en mer lågintensiv strategi där syftet är att hålla sig under radarn så länge som möjligt.

Om Anders Behring Breivik är ett exempel på en ensamvarg av McVeigh-modell är Peter Mangs snarare en ensamvarg av Franklinmodell

Om Anders Behring Breivik är ett exempel på en ensamvarg av McVeigh-modell är Peter Mangs snarare en ensamvarg av Franklinmodell. ”Det ledarlösa motståndets taktik” är framförallt populärt bland rörelser som saknar goda förutsättningar för att mobilisera stort folkligt stöd, som vit-makt rörelser och västerländskt baserade salafister.
Louis Beam, tidigare ”Grand Dragon” i Ku Klux Klan, är en inflytelserik röst för det ledarlösa motståndets taktik. Han har uttryckt att den rörelse som agerar genom hierarkisk beslutsfattning, eller låter de grövsta våldsdåden ske i organisationens namn – är ”inte endast värdelös utan också extremt farlig för deltagarna”, eftersom den därmed blir ”lätt för myndigheterna att infiltrera, snärja och tillintetgöra”. Samma slutsats drar den salafistiske teoretikern Abu Musab al-Suri. Särskilt i väst är den hierarkiska organisationsformen ett lätt byte för underrättelsetjänster. I stället bör aktioner i väst genomföras ”i hemlighet och ensamhet, eller med en liten cell av pålitliga människor som bildar en oberoende motståndsbrigad”.
Stephen Paddock kan fortsätta vara ett mysterium – för ett tag till eller i evighet – men Gardell påminner om att ”ensamvargen” snarare är en medvetet vald strategi än något att jämställa med den gamla, ständigt åberopade ”ensamma galningen”.