Mikhail Kasyanovs avsked från sitt arbete, som överhuvud för den ryska regeringen, förutspåddes nästan från det ögonblick det stod klart att han var premiärminister i maj 2000. Han fick etiketten ”teknisk premiärminister” och sattes på piedestal i ett par tre månader.
Kasyanovs ministär kritiserades för att vara passiv, för att dra fördel av de höga oljepriserna och för att den skördade frukterna av det arbete som gjordes av Primakovs kortlivade kabinett. När Putin nu är på gång att köra igång sin andra mandatperiod låter han klargöra att han inte längre kommer att tolerera passivitet och att beslutsamhetens tid är inne.

Nu kan det faktiskt vara så att det är just Kasyanovs passivitet som gjort honom till post-Sovjets mest framgångsrika ryska premiärminister. Han anklagas för att ha missat tillfället att driva igenom strukturella reformer och lösa vissa av de djupa problem Ryssland har att brottas med, med tanke på de senaste årens gynnsamma ekonomiska förutsättningar. Men i Ryssland menar vi med ”strukturella reformer” inte åtgärder som syftar till att understödja inhemska krav, stödja industrin, öka levnadsstandarden, ersätta en kollapsande infrastruktur och öka investeringarna till utbildning och vetenskap. När den ryska eliten talar om ”strukturella reformer” talar man om att reducera skattetrycket för affärslivet, privatisering och nedrustning av det som återstår av landets sociala infrastruktur, avskaffa den vården som är gratis och vräka de människor som inte klarar av att betala. I korthet talar de om en ny runda av nyliberala reformer helt i linje med de som genomdrevs av Yegor Gaidar och Anatolij Chubais i början av 1990-talet. Befolkningen betraktar dessa planer med ohöljd skräck, väl medvetna av bitter erfarenhet att dessa experiment tenderar sluta illa för dem. Detta kände Kasyanov instinktivt. Han var ingen motståndare till nyliberalismen men hans försiktighet och hans ledstjärna under sin tid i Vita huset var att ”inte väcka den björn som sover”. Varför ta risker när allt går bra? I regeringen pågick en ständig strid mellan pragmatikerna och det nya ”reformistteamet” nu gestaltade av petersburgarna German Gref och Alexej Kudrin. Grefs ambitiösa reformplaner fastnade någonstans i tarmkanalen av den ekonomiska utvecklingen och handelsministeriet. Dessutom reagerade inte Kasyanov på Putins uttalade beslutsamma målsättning att fördubbla BNP. Han inspirerades inte av presidentens ekonomiska rådgivare Andrej Illarionovs idé att inom ett decennium ta över Portugal. Pragmatikerna förstod att alla ”stora språng”, ”genombrott” och ”avgörande moderniseringsåtgärder” under rådande omständigheter endast skulle leda till en rad katastrofer som i bästa fall skulle leda till regeringens fall och i sämsta fall skulle destabilisera hela landet.
Med händerna fulla med att hantera sina politiska fiender blundade Putin för regeringens ”sabotage”. Det ekonomiska resultatet under Kasyanovs period som premiärminister visade en tillväxt på 26 procent och lönerna ökade med elva procent.
När nu presidentens fiender fallit är den politiska oppositionen inget annat än obefintlig – oligarkiskt missnöje befinner sig i landsflykt eller är bakom lås och bom och resten hålls i strama tyglar.
Presidenten har tilldelat sig själv den distingerade rollen som ”nattvakt”, det vill säga ledare för den repressiva apparaten; en roll han är som gjord för med tanke på sin bakgrund i KGB.
Västliga och lokala affärsverksamheter kommer definitivt att uppskatta detta närmande. Medan politiska liberaler klagar över bristen på respekt för mänskliga rättigheter och inskränkningar i pressfriheten i Putins Ryssland hyllar ekonomiska liberala intressen presidentens beslutsamhet att följa den fria marknadens väg. The Moscow Times affärsbilaga rapporterar tiden är inne för utländska intressen att komma till Ryssland och ”bygga fabriker, ta över företag och få tillgång till en billig och välutbildad personalstyrka”.
Washington Post citerar lyriska amerikanska investerare och slår fast att ”Putin är en sann reformist, bundsförvanten till västerländska kapitalister som kommit till Ryssland för att skapa en ny marknadsekonomi”.
Vägen till denna liberala idyll går hur som helst genom en ny runda nyliberala åtgärder. Presidenten är övertygad om att tiden är inne. Han vill skapa en effektiv regering som är kapabel att ”förverkliga ett omfattande reformprogram”. Befolkningen hoppas nog i hemlighet att detta går igenom och leder till något bättre. Annars kommer vi snart nostalgiskt att tänka på komma ihåg ”de gyllene åren med Misha Kasyonov”.