Flera numera betydelsefulla författarskap har vi enskilda översättare och mindre förlag att tacka för att vi kan läsa på svenska. Såsom Marie Silkebergs omfattande arbete med danska Inger Christensens samlingar eller Ulla Ekblad-Forsgrens översättningar av österrikiska Friederike Mayröcker, för att nämna några. Barndomens kalla nätter från 1980 har nu, tack vare poeten och översättaren Burcu Şahin, introducerat Tezer Özlü på svenska.
Och det var först förra året som boken kom i engelsk översättning, detta trots att Barndomens kalla nätter kallas för ett av den moderna turkiska litteraturens viktigaste verk. Kortromanen skildrar ett Turkiet i ekonomisk och social förändring; en tid som bär likheter med författaren Tezer Özlüs (1943–1986) liv. Mitt emellan traditionella värden, sexuell frigörelse och revolutionär kamp med kulmen den 12 mars 1971, i ett muslimsk kvarter på en katolsk skola och återkommande tvångsinskrivningar på psykiatrin är det namnlösa berättarjaget positionerad.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Huvuddelen av boken utspelar sig kring Bosporens kust. Där ser berättaren skäggiga fiskare sälja sin fångst nedanför de osmanska herrgårdarna, nya brasserier öppnar dagligen i stadsdelen Beyoğlu, soldater och strejkande arbetare möts på Taksimtorget. Men förändringen är inte snabb nog. Hon vill ”spränga de småborgerliga ramarna” för vad som går att tänka och vara.
Det är nedslående att läsa protagonistens önskan, som mer än 40 år senare är långt ifrån förverkligad. Med Recep Tayyip Erdoğan i spetsen rör sig Turkiet i stället mot ett allt mer auktoritärt och repressivt samhällsskick. Relationen mellan den politiska kräftgången och initiativen att nu översätta Özlüs subversiva litteratur knappast en slump.
På vissa sätt är romanen en typisk uppväxtskildring, med början i barndomens längtan bort, passage genom revolt mot uppväxtens värderingar och en flytt till Västeuropas kulturmetropoler, för att avslutas i den mogna och lyckliga kärleken. Men kronologin som framträder i den övergripande strukturen är underordnad det fragmentariska berättandet. I ett känsligt och välinformerat förord beskriver författaren Balsam Karam prosan som ”labyrintisk”. Associativt flätar Özlü samman minnen från olika tider och platser. Resultatet är en klarsynt och drabbande skildring av ett helt mänskligt liv. Hur det ryms på knappa 116 sidor är häpnadsväckande.
Även om jagets erfarenheter av institutionaliserat våld, kvinnlig frigörelse och önskan om en annan verklighet är i bokens förgrund, är det samhälleliga minst lika väsentligt. Den ofrånkomliga samverkan mellan dessa två plan gestaltas med en subtil konstfärdighet, utan att för dens skull någonsin förlora skärpa. Barndomens kalla nätter fångar tidens gång genom den personliga berättelsen på sätt som går att jämföra med den Nobelprisvinnande Annie Ernaux innovativa och kollektiva självbiografi Åren.
Alla de vuxna som figurerar i uppväxten, och som jaget starkt vänder sig mot, arbetar inom utbildningsväsendet. I förlängningen vänder hon sig mot samhällssystemet de representerar:
”Våra liv kretsar kring skolan. En ’kunskapsbas’.
(Flera år senare ser jag förstaklassare med sina svarta skoluniformer i Istanbuls mörka, fuktiga morgon på väg till skolan, medan de reciterar de patriotiska dikterna jag försökt glömma…
Ingenting har förändrats,
tänker jag utan att kunna låta bli. Jag vill skingra molnen, kupa händerna runt solen och springa med barnen över kullarna förbi träden och vinden och solen och regnet och människorna till en plats där det går att leva.)”
Även Özlüs skildring av elchocksbehandlingar och övergrepp inom psykiatrin, som hänsynslöst skärskådar den institutionaliserade vårdens våldsapparat, dryper av samhällskritik. Stundvis är våldsskildringarna mer än vad man klarar att läsa. Men romanens associativa struktur ordnar händelserna – av hat och kärlek, frihet och instängdhet – så att de, liksom i livet, likställs med varandra. Och så att dolda förbindelser framträder med förbluffande tydlighet.
Det var länge sen jag läste en bok som skimrade så av liv. Jag hoppas att även de två andra verk Özlü hann publicera under sin korta livstid ska översättas till svenska så att fler, inklusive mig, kan fortsätta upptäcka detta djupt intressanta författarskap.
