– Det här funkar inte. Det är dags att kungen kommer tillbaka.
Den gamle mannen heter Chandra Gautam och tittar mig djupt i ögonen när han säger det, som för att understryka att han verkligen menar det. Han berättar att han är trött på att inget går framåt, på de ökade priserna framför allt på bränsle. Trött på politikerna som käbblar. Gautam är inte ensam om sina åsikter, även om allt tyder på att stödet för en återgång till politisk diktatur är mycket begränsat. Exempelvis fick RPP – det parti som stöder kungamakten – bara en procent av rösterna i det senaste valet som hölls 2008.
Det många däremot vill se är politisk stabilitet och inte minst ekonomisk och social utveckling. För detta är ett av världens fattigaste länder. Över hälften av befolkningen lever på under två dollar per dag, medan de rikaste tio procenten kontrollerar nästan hälften av landets rikedom. Nepals ekonomi skulle inte överleva utan de pengar som utsatta migrantarbetare sänder hem, eftersom dessa står för uppemot en tredjedel av BNP – mer än dubbelt så mycket som turismen tillför.

Nepals moderna historia är en ständig dragkamp mellan den diktatoriska kungamakten och demokratiska krafter som strävat efter politisk demokrati och sociala reformer. Bortsett från en kortare period på 1950-talet har politiska partier kunnat arbeta öppet bara de senaste 20 åren. Även under denna tid har kraftiga inskränkningar i den politiska demokratin varit vardagsmat. Kung Gyanendra genomförde bland annat en statskupp 2005, men pressades tillbaka – såväl genom en bred demokratirörelse med internationellt stöd som genom det gerillakrig som maoisterna startat tio år tidigare.
Maoisterna är idag den huvudsakliga politiska kraften i Nepal. Under de tio år som inbördeskriget pågick byggde man upp ett starkt lokalt stöd i delar av landet, bland annat genom ett omfattande socialt arbete. Man byggde skolor och sjukstugor. Man gav också hopp till en befolkning som lever på marginalen, av ett jordbruk som knappt ger mat för dagen.
Under inbördeskriget rapporterade människorättsorganisationer om omfattande övergrepp från såväl regimen som gerillan, som båda står ansvariga för tusentals döda, också många civila. Maoisterna har sedan dess lagt ned sina vapen och försöker omvandlas till politiskt parti. Det har varit en långt ifrån enkel process, inte minst tog det lång tid för gerillans soldater att inkorporeras i den nepalesiska armén. Men förändringen är nu genomförd och maoisterna agerar idag i allt väsentligt som ett traditionellt parti inom ramen för ett flerpartisystem.
Ändå är det hoppet om snabb förändring som fortfarande drar många, inte minst unga, till partiet. Vid en strejkmanifestation i Kathmandu samtalar jag med en ung man, som inte vill uppge sitt namn.
– Maoisterna är det enda partiet som menar allvar. Vi slåss för arbetare, för studenter och för ungdomar. De andra partierna slåss bara för sig själva.

Nepals förenade kommunistparti (Maoister) fick i det senaste valet 30 procent av rösterna och blev därmed största parti, före Kongresspartiet (NC) och Kommunistpartiet (UML), båda på dryga 20 procent. Men maoisterna fick alltså inte egen majoritet, utan är beroende av stöd antingen från något av de två andra stora partierna eller från ett stort antal av de mindre partierna, vilket är svårt att uppnå. Maoisterna sliter också med stora interna konflikter, som handlar såväl om synen på den parlamentariska demokratin som rena personmotsättningar, och en större grupp bröt sig för tre månader sedan ur partiet för att bilda ett nytt.
Nepal har idag ingen konstitution, och den församling som valdes för att skriva en har upplösts. Men partierna har pågående samtal om hur dödläget skall kunna brytas.
– Partierna är överens om att det behöver hållas val till en ny konstituerande församling, och det talas om val i april – maj nästa år. Men det finns minst två stora stötestenar. Man är för det första oense om vem som skall vara premiärminister i den regering som leder landet fram till dess, säger Bishnu Rimal, ordförande i den största fackföreningsrörelsen Gefont (General Federation of Nepalese Trade Unions).

Maoisterna anser att de bör göra det, eftersom de är störta parti, medan Kongresspartiet tycker att det är deras tur. Kommunistpartiet har föreslagt en partipolitiskt obunden person, men är förstås beredda att själva tillsätta posten.
– Dessutom finns det en grundläggande oenighet i synen framtida provinser och därmed valkretsar till konstituerande församling. Maoisterna vill dela in landet efter etniska gränser, medan Kommunistpartiet och Kongresspartiet visserligen vill göra olika indelningar, men de skall vara grundade på blandade etniciteter och klasser och därmed som jag ser det mer i enlighet med nuvarande samhällsstruktur, fortsätter Rimal.
För många nepaleser är dock de komplicerade politiska turerna i sig inte det viktigaste. Nöden gör sig påmind dagligen, och många kämpar bokstavligt talat för sin överlevnad. Och även de som har jobb och inkomst lever ofta under tuffa förhållanden. Lila Bastakoti är lokal facklig ledare i transportarbetarförbundet Netwon och arbetar 14 timmar om dygnet till en mycket låg lön som chaufför av en ”tempo”, en trehjulig minibuss.
– Att få köra en fyrhjulig buss. Det skulle ge en bättre inkomst och möjlighet till ett bättre liv, svarar hon på min fråga om vad hon önskar sig av framtiden.
Ibland kan drömmar om framtiden vara precis så till synes enkla. Ett enda hjul till att styra.